måndag 5 oktober 2015

Om att vara social och att kommunicera

Hörrni, en sak som jag klurat på är det här med att vara s o c i a l. Kan man vara översocial? Undersocial? Osocial? Socialrädd? Socialhämmad? Socialberoende?

Hur är man som person när man är social? Finns det något rätt eller fel? Eller har man bara fantastiskt svårt att va tyst? Vad är det som gör att en del får den här härliga egenskapen och en del inte. För visst är det väl ändå så att socialitet är en egenskap av bättre slag som tar en ganska långt? Jag tror det. Nä, jag är säker på det. Att kunna samspela med andra människor obehindrat är ju väldigt bra, när man vågar fråga en okänd människa något, när man kan komma till en fest där de är nya människor och känna sig bekväm med det, eller när man kan sitta bredvid någon på ett tåg och ha ett sånt där vi-pratar-om-allt-och-inget-samtal och det känns hur naturligt som helst. När man inte skäms för att prata, utan man tycker att det man har att säga är värt något. Eller att den man möter har något att säga som man själv kan ha nytta av. 

Förut såg jag inte alla möten med människor som något särskilt, jag såg det inte som något viktigt. Medan jag nu får lite av en kick att möta nya människor, vad kan jag lära mig av dem? Vad kan jag dela med mig av till dem? Har vi samma intresse? Kanske har vi varit med om samma saker? Det ÄR spännande att träffa människor, nya som gamla, unga som äldre, man som kvinna. 

Så vad tycker ni, är det inte befriande att våga prata med människor? Kanske har det här inte alls med att vara social att göra. Kanske skulle ni benämna det annorlunda. Det behöver inte handla om att möta nya människor, även de man känner har man ju ett socialt samspel med. Ofta ett mycket mer bekvämt. Man kan va tjenis med alla på gymmet, prata med kassörskan på Ica eller ha djupa samtal med en nära vän. Är det någon skillnad på att vara social då?

De här får mig ju direkt att fundera över kommunikation, hur vi kommunicerar med varandra. Hur alla känslor har sin egen kommunikation, hur många olika sätt vi har att kommunicera på. Tecken, bilder, ljud, skrik, tal, gråt, dator, skrift... Och vilket behov alla, jag menar varenda en av oss har att faktiskt få saker sagda, vad vi tycker, vad vi känner och förklara en tanke. Det finns dem som inte är verbala, de finns dem som bara är verbala. Finns dem som aldrig slutar prata och dem som aldrig sagt ett ord. Dem som sjunger ut och dem som aldrig tagit en ton. Jag blir frustrerad när jag inser att det finns dem personer runt om oss som man liksom aldrig låtit komma vidare. I sitt tal. I sitt sociala samspel. Det är viktigt att se alla individer som en möjlighet till något stort, som en möjlighet till utveckling. Tänk på det nästa gång ni möter en människa, ny vän som gammal. Var lite öppen med din blick så vågar jag lova att personen du möter öppnar sitt sinne för dig. 


tisdag 22 september 2015

Ett litet äventyr är också ett äventyr

Sist jag åkte tåg från Kalmar var i början av april. När jag med ett nervöst lugn skulle påbörja en av mitt livs resor. Peru resan på egna ben. Idag var det dags igen, att börja resan med tåg från Kalmar. Den här gången till Göteborg, inte lika långt varken geografiskt eller tidsmässigt som sist men även detta ett äventyr. Jobb i några dagar står på schemat och det ska bli väldigt spännande. Det är ju så olika det där hur äventyr är. Man måste inte vara borta länge, göra galna saker eller åka långt - se bara på att jag åkte till Nya Zeeland för några år sedan för att simma med delfiner och så finns dem livs levande och lekfulla utanför Pataholm nu 😉 jag hade alltså kunnat ta bilen ett par mil istället för flyg över halva jorden. Äventyr som äventyr - Nya Zeeland var väl dock något mer av en upplevelse 😉

Även om det bor en stor portion äventyrslust i mig som innebär lite större, lite längre, lite ovanligare resor så ser jag faktiskt även de mindre som minst lika stora äventyr. Att åka till Göteborg och jobba med detta har jag aldrig gjort, jag vet inte vart jag ska eller hur det ser ut. Jamen är inte det ett äventyr så säg?! Det ska bli jättekul och ja lite nervös kanske jag är men säg det problem som inte har lösningar. 😀

Från Kalmar till Alvesta satt jag bredvid en kvinna som var social och pratglad, det var väldigt trevligt! Vi hann prata om en del viktiga och en del oviktiga saker. Hon hade ett väldigt intressant jobb och var ofta på resande fot, så de va ju inte svårt för oss att babbla! Men då slog det mig också att - jaa, bannemig man lär sig något av varje människa man möter, positivt som negativt, finns alltid något att lära om man vill. I varje möte.

Mottagningen på tåget är kass, batteriet åker bergochdal bana, tåget står stilla för obehöriga på spåret och kissblåsan spricker snart för jag drar ut på om jag verkligen måste gå på tågets toalett - jamen då sticker tankarna iväg.

Jag vet iallafall att Hela Livet Är En Resa. Och att den texten ska präntas in på min kropp. Tjo! 

lördag 22 augusti 2015

Jagkaninteförstå

Ett inlägg som lika gärna kan vara ett vitt blad, mitt vokabulär liksom försvinner emellanåt, allt jag vill säga är instängt djupt i min kropp och hittar inte vägen ut. Medan jag ibland bubblar över av ord som behöver skrivas ner.

Cancern har härjat förut i mitt liv, den har varit ett mörkt monster som tagit viktiga personer ur mitt liv. Nu är den här igen. Farbrors fru, underbara, spralliga fru somnade in tidigare i veckan. Hon är en vacker ängel. Man ska inte vandra vidare bara 62 år gammal. Då ska man se fram emot pensionen och göra bus med sina barnbarn.

Sen finns det en annan person, en människa med ett hjärta av guld. Ett hjärta av guld som kämpar för att slå. När hon kom in i mitt liv var hon sjuk, jag har aldrig känt henne frisk. Men hon har aldrig klagat. Hon är den starkaste av kämpar fast hon knappt har några muskler. Hon har alltid gett ett leende och en varm kram fast jag vet att vissa dagar har varit smärtsamma för henne. När jag började plugga i Växjö bodde jag hos henne och hennes man innan jag fick min lägenhet i stan. Hon gick upp med mig varje morgon och åt frukost fast hon inte behövde, hon lagade den godaste av mat varje eftermiddag när jag kom hem. Hon fixade och donade så de kändes som jag bodde på Grand Hotel. Dem där två, hon och hennes man, blev mina extra föräldrar. "Vår lilla dotter" kallade dem mig och jag kände mig precis som det. Jag har alltid vetat att sjukdomen, den där förbannade jävla cancern lever i henne. Och någonstans i bakhuvudet har alltid tanken funnits, kommer hon eller cancern vinna? Vem klår vem? Jag ger aldrig upp och jag tror alltid att det finns andra vägar att gå, lösningar på allt. Jag tror alltid att mirakel kan ske. Men jag är inte dum i huvudet. Jag ser precis det jag inte vill se. Jag ser en människa, min extra mamma, försvinna bort. Hon är där, hon har humor. Men hon är så svag och skör. Jag lever på stunderna vi ler tillsammans nu. Jag vet aldrig när det är sista gången. 

lördag 1 augusti 2015

När de inte blev som de skulle

Men inte blir så dåligt ändå kanske. Som jag har planerat, funderat, längtat och planerat inför den här dagen lite till. Kläder, hur håret ska va, presenter, fina ord på pränt, Frans och nagelfix. Sola för brun måste man ju va på ett sommarbröllop även om solen varit hyffsat frånvarande. Träningspass hade jag planerat in hela veckan för visst måste man känna sig i form och tränad när man går på bröllop. 

Men när jag vaknade natten till torsdag med smärta i halsen så jag inte kunde svälja mitt eget saliv fick jag tänka om, TVÅ dagar innan den dagen jag väntat på hela sommaren, ja hela året nästan. Jag kanske inte ens kan gå?! Jag gjorde en deal med mig själv, bara jag kan se vigseln så är jag glad. Givetvis var jag inte nöjd med det men det va jag tvungen att tänka. Ett besök på vc med ordination: hem och vila, drick mycket vatten och ät panodil. Med feberyra och ännu svårare att svälja natten mellan torsdag och fredag insåg jag att jag kommer missa hela bröllopet. Ringde vc igen, de måste göra nåt! Med en crp på 156 (ska ligga under 8 tror jag) och en hemskt ful hals som läkarn uttryckte de blev de besök på sjukhuset. Begynnande halsböld blev diagnosen och ett recept skickades direkt till Apoteket. Starka smärtstillande och penicillin.

Idag är jag så jävla glad för jag mår inte bra men jag mår tillräckligt bra för att kunna vara med på bröllopet. Och jag har insett att MAN MÅSTE FÖR FAN INGENTING! Det blir bröllop ändå, jag kanske varken är brun, tränad eller i bästa form men jag är där och de är det viktigaste. Jag hann ju åtminstone fixa naglarna, förlänga fransarna och färga håret ;)

Efter en helrenovering i duschen med hårinpackning, ansiktsmask, hårtvätt och rakad under armarna, med russinhud på fingrarna och mimande till diverse musik (provade några dansmoves också) kan jag erkänna att de där tabletterna gör verkan iallafall. 

Grattis världens finaste "syster" och svåger, idag är det er dag! 

onsdag 29 juli 2015

Ett jäkla tjat

Rätta mig om jag har fel, men är det inte ett jävla tjat om svensk sommar och om regn? När man jobbar i butik som jag gör är det lätt att det man småpratar om vädret när köpet går igenom kortläsaren och man väntar på kvittot. Och 9,5 av alla är ju så jävla bittra! "Man kunde lika gärna jobbat" - jamen gör de då!
"De är ju så tråkigt, sommarn regnade bort" - jamen kolla på en film, sola solarie, åk utomlands!
"De va ju ingen sommar i år" -jaså?
"De är ju de här man väntar på hela året, sommaren är ju bästa årstiden och så regnar den bort" -varför inte leva lite hela tiden, hela året istället?

Och tjatet om att semestern redan är över, om hur fort 4 veckor går och nu är de långt till nästa ledighet. No shit!

Senaste dagarna har min utsida fått sig en renovering och nu ska jag in och härja en sväng i stan och fixa de sista inför bröllopet på lördag. Som jag ser fram emot det! Den där fina systern utan blodsband ska säga ja. Jovars den där mannen hon ska gifta sig med är bra fin han också :)

Färgade håret idag, med mörkare hår kan man ha jätterosa läppstift. Och känna sig somrig i ösregn. Prova de! 

måndag 20 juli 2015

Aldea Yanapay

Yanapaaaayeeeers! Bara de som var där vet att man får ett leende på läpparna när man hör de ordet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, var jag ska börja.. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att ni ska kunna förstå. Något man aldrig upplevt kan man aldrig förstå, oavsett vad det gäller. Men man kan alltid försöka. Jag ska göra vad jag kan för att ni ska få en liten känsla för vad jag varit med om. 

Aldea Yanapay är namnet på skolan där jag jobbade. Jag har ju skrivit ett inlägg om det innan, men en kort sammanfattning är att de är en skola dit barnen går frivilligt, de går i kommunal skola andra tider på dagen och väljer själva att komma till Aldea. Aldeas grundtanke är kort och gott att ge varje barn chansen att vara sig själva, växa och våga stå för vilka de är. Att lära om livets viktiga delar med kärlek. Att visa barnen att de duger precis som de är, att dem är dem och de är perfekta som de är. Aldea Yanapay - una otra forma de vivir är deras levnadsord och på svenska blir det Aldea Yanapay - ett annat sätt att leva. Och ja de finns nog inget som stämmer bättre. Vi pratade om viktigheter som alkoholism, sexism, religioner med mera. Fascinerande och skrämmande hur öppna barnen var och berättade inför alla vad de varit med om. "Min kompis mamma beter sig såhär och såhär när hon druckit några öl". Men herregud, ungen va fem år och ska inte ens ha upplevt de där. Jag ville bara gråta och krama om det lilla oskyldiga livet, berätta att de va en hemsk mardröm och att de aldrig hänt.

Vad gjorde vi då? Jag jobbade fyra timmar varje eftermiddag. Vi hade lektioner, som att spela spel, leta information på internet, måla eller läxläsning osv. Sen lekte vi på den lilla utegården, hade familjetid (alla barn var indelade i familjer) där vi diskuterade de viktiga ämnena, sjöng sånger och pratade om veckans tema. Sen umgicks vi i familjerna och förberedde veckans show som var varje fredag där alla familjer visade upp något inom veckans ämne, en sång, en teater eller något annat. Barnen var utklädda och även vi volontärer, vi hade ansiktsmålning och de va verkligen underbart att se barnens glädje.

Under tiden jag var där kändes de helt underbart och väldigt påfrestande samtidigt. Jag va så himla nöjd efter fyra veckor, kände mig färdig. Jag hade inte mer att ge. Jag va tom på de mesta. Språket va apjobbigt och jag hade så mycket annat jag ville se och göra. Umgås med vänner och bara va. Jag hade gett allt jag kunde. 

Nu såhär några veckor senare kan jag få sån längtan efter barnen. Efter projektet. (Inte efter grundaren då han såg sig som Gud typ). Men att få hjälpa till, leka med barnen, få dem att känna sig sedda, ge en kram och pussa dem på kinden för att visa hur mycket jag gillar dem. De saknar jag. Och jag vill åka ut till La may, till landsbygden där verksamheten är igång för fullt nu. Jag vill va en del av det också, inte bara innan de startade utan även nu, se hur de jobbar med barnen där. Men jag är säker på att jag en dag är tillbaka, jag är säker på att jag inte är klar riktigt än, en dag står jag med båda fötterna i det älskade landet i söder igen. Andas peruansk luft, pratar deras språk och lever det livet. Om så bara för någon vecka.

Alla ni som skänkte kläder, skor och gosedjur, tusen tack från djupet av mitt hjärta! Jag kände att jag ville hjälpa så många som möjligt så jag bad Elena, tjejen i receptionen på hostelet jag bodde på att hjälpa mig. Jag fick för någon vecka sen två bilder, hon har varit på ett hem för kvinnor och barn som lever ett tufft liv och lämnat den stora resväskan med allt det som ni fina, underbara, omtänksamma människor skänkte. De kommer portionera ut till dem som behöver de bäst. Det gör mitt hjärta varmt. Tusen tusen tack igen! ❤️















onsdag 17 juni 2015

Det är tyst

Men jag får inte ner något som är värt att läsa. Jag har försökt, försökt och försökt igen. Lite till. Men det är så jäkla mycket som snurrar, så mycket att ta in och känna. När både sinnet och fingrarna är i fas att skriva kommer de inlägg igen, jag måste bara andas. En stund till. Glad midsommar vänner.