Peruanskt bröllop

När jag satt på flyget mellan Lima och Cusco och nöp mig lite lätt i kinden för att sedan le och inse att jag verkligen närmade mig så kom jag att tänka på två saker.. Jag vill gå på en fotbollsmatch och hur häftigt vore de inte att få uppleva ett bröllop här?! 

Nu sätter jag check på båda! :)

I lördags var jag medbjuden på bröllop till en kompis till mina kompisar. Givetvis missade vi den delen jag mest ville se, ceremonin i kyrkan såklart. Men mina vänner jobbade så de va inget att välja på. Vi kom dit precis när de var påväg ut :) å andra sidan hade de inte kommit igång i tid för prästen kom inte, så typiskt peruaner. :) Sen for vi till bröllopsfesten, där var det ceremoni två kan man säga. Sen va de mat och peruanska dansuppvisningar. De hade lite roliga tävlingar för alla singel tjejer och alla singel killar och sen dem emot varandra. Sen va de dans, så fantastiskt roligt att se hur alla rör sig här, dem höfterna har man ju inte direkt haha. Och så himla kul att se lika många män som kvinnor som dansade, unga som gamla.

Festen varade säkert ganska länge men jag va tillbaka på hostelet vid 1 tiden igen, ganska lagom eftersom senaste dagarnas förkylning satt sig på stämbanden och min röst började försvinna. 

Är så tacksam att jag fick följa med och uppleva detta, var en upplevelse även om de inte var helt olikt ett svenskt bröllop. :)

Nu ska den här förkylda kroppen äta lite till frukost och sen vila både sig själv och rösten innan jobbet.

Ta hand om er.

Aldea yanapay

Ni kanske undrar hur det är här borta, hur det går på "jobbet" och så vidare. Och ja undrar ni inte så undrar jag va sjutton ni läser min blogg om 😉

Iallafall efter fem dagar som volontär tänkte jag skriva av mig lite och göra er delaktiga i mitt liv. Jag måste ändra det jag tidigare sagt, det är mer en skola än ett barnhem. Å andra sidan är det heller inte skola i den bemärkelsen ni tänker. De här barnen går i "vanlig" skola om dagarna och kommer till oss antingen på förmiddagen eller eftermiddagen/kvällen. Barnen har familj och ett hem, de har mat på bordet. Men vad vet vi egentligen om dessa barn? Förmodligen för lite. Hur är deras liv hemma? Dricker mamma/pappa upp pengarna? Är det riktig mat eller en brödbit de får? De här barnen är inte tvingade att gå på aldea yanapay (som skolan heter), de är där för att de vill. Och nu tänker säkert några av er, "och jaha, om barnen nu har det så bra varför är de då där? Och vad gör då du där?". Såhär är det, det tycks vara så att barnen har det relativt bra om man jämför med andra men de här barnen är så törstiga på kärlek. De är så törstiga på att bli sedda och hörda. Det behöver man inte vara rymdforskare för att förstå. Barnen saknar något som de förmodligen inte kan få hemma. Inte tillräckligt av. De behöver vuxna som visar dem kärlek och respekt. Som visar de här underbara små vilsna liven att de duger precis som de är.

Så vad gör vi då i "skolan"? Barnen har en lektion, ibland är det spela spel, måla, sitta vid datorn, göra läxor och så vidare. Sen är vi ute på rast och barnen leker. Efter det har vi familjetid, alla barnen och volontärer är indelade i familjer. Denna vecka har jag varit i chaska som betyder stjärna. Då sitter alla barn och vuxna i ett enda rum, sjunger och lyssnar när papa Yuri (grundaren till yanapay och barnens stora idol) pratar. Ja jag fattar ju knappt hälften men brukar skratta när de andra gör det, då känner man sig hyffsat delaktig 😉 efter det är det familjetid med enbart familjen man tillhör, då förbereder man för veckans show som är varje fredag då alla familjer visar upp något inom veckans tema.

Så, första dagen va hemsk, visste inte vad som förväntades av mig, visste inte nånting. Allt var virrigt, barnen var högljudda och jag fattade inte ett ord de sa. Men nu såhär en vecka senare är jag så förbaskat glad att jag gör det här, att jag faktiskt är en del av deras skratt varje dag, att jag ger barnen en puss på kinden och en kram och tilltalar dem med mi amor, att jag ger dem det jag kan. Ibland kan en unge hoppa upp i famnen på en för att kramas och sen hoppa ner igen.

Skulle kunna skriva dubbelt så långt för när jag väl har börjat bara bubblar det i mig och jag har massor att berätta men jag sätter punkt där och undrar ni något så hojta.

Ta hand om er.

Om allt och inget..

Idag har jag varit turistig och gått en guidad tur i stan. Jättebra va det, en del visste jag ju och kände igen sen sist men en del va nytt. 

Sen hängde jag med Dimas på fotboll, en viktig match, tydligen en semifinal. Det va skitkul. Jag gillar ju sport och att kolla på matcher så de var skoj. Stor stadion, dock ganska ful då de börjat med en ombyggnation men pengarna tog slut 😉 folket här går verkligen in för matcherna, de gör vi i Sverige också men när man inte fattar allt de skriker låter ju allt så mycket värre än de är 😀

Sen åt vi middag ute, allt är så jävla billigt här. Så billigt att de skär lite i hjärtat varje gång jag ska betala och på marknaden tar jag aldrig tillbaka växel. Herregu, några korvören för oss är ju en guldgruva för de här människorna. 

Frukosten idag var god - banan, vattenmelon, mjölk och Cocate. Men när de inte fanns några ägg lyste mina ögon lite rött. Hallå eller? Mina frukostägg! Ni vet ju där hemma hur beroende jag är av de där vita, ovala godiset med gult innehåll. 😀 men fick veta att man får be om ägg om man vill ha det. Haha ni kan ju ana den lyckan. Imorgon blir det äggfrulle! Men frukten här alltså, helt galet vilken smak det är. Fantastiskt för gomseglet.

Nä mina vänner nu ska jag sova. Vi är sju timmar efter er och min jetlaggade kropp har skrikit efter sömn några timmar nu. 

Ta hand om er.

Ja jag vet..

.. Att jag inte alls kommer vinna pris i bästa uppdatering. Men vet ni vad, vissa stunder känner jag att Nää jag orkar inte, jag vill inte för det finns ingenting att skriva, för att jag känner mig en gnutta ensam och liten. Jag vet att det är mitt eget val att vara här och mitt eget val att lämna tryggheten och kasta mig utför branten. Men det är ju också en del av mig, att chansa lite, att leva lite på gränsen. Att tänja gränserna lite grann, eller ibland på snudd till mycket. Och bara för jag valt det här själv gör det inte att jag är en robot utan känslor som bara stänger av allt. Tvärtom, känslomänniska som jag är så är det en del av resan och mig, att alla känslor liksom åker berg och dalbana. För vet ni vad? Ibland tänker jag att jag inte vill uppdatera för jag lever ju för sjutton en dröm, vem har tid att skriva då? För såhär är det, cirka fem gånger om dagen nyper jag mig själv i kinden och biter mig lite i läppen, bara för att inse vad sjutton de är jag gör. Vad sjutton det är jag är med om och upplever.

Men för att ni ska få lite koll. Flygen London-Dallas gick prima ballerina och jag "sov" de mesta av resan. Lyckligtvis va de tre lediga säten mellan mig och en annan resenär så vi hade en tyst överenskommelse om att sova skavfötters. Flyget Dallas-Lima gick bra men kändes som en hel jävla evighet. Jaja, en resa kvar. Den kortaste, bara en timme lång. Ni förstår ju kanske jetlaggen av att sova på flygplan i två nätter, resande fot i två dygn, en klantröv som jag som glömt meddela om allergier till flygmaten vilket gjorde att jag köpte något ätbart på varje flygplats för att äta i någon konstig bubbla av halvt vaken halvt sovande tillstånd på alla möjliga tider på dygnet. Och så känslan av att inte duschat på några dagar, resa i samma kläder osv osv. Iallafall, flyget Lima-Cusco ställdes in. Jag råkade klistra mig fast vid ett tyskt par som verkade schyssta, vi hyrde in oss på ett hostel i Lima. Kändes skönt att slippa en natt på flygplatsen. Och att sova själv. 

Efter mycket om och men kom jag tillslut fram till efterlängtade Cusco ett dygn senare.

Skrev till guiderna som vi hade på inka för fyra år sen. Underbara människor, kändes som de va igår vi sågs, dem tog emot mig med öppna armar så igår var vi ute och åt, tog ett glas vin och pratade. Helt plötsligt kändes allt så jävla bra igen. Och att va själv på andra sidan jorden kändes som en piece of a cake!

Har hört att våren gjort entré hemma. Njut av den.

Det här är början på nåt nytt..

Hej hej och hallå! Dags att skaka liv i bloggen igen, tänkte först göra en ny som bara är till för resan men ångrade mig, en räcker. 

Anledningen till bloggen är många, en del vill läsa och jag vill berätta. Några fjuttiga rader på en status på Facebook säger inte lika mycket som en hel roman här. Och det kommer va kul att gå tillbaka och läsa om ett tag eller två.

Såå, en liten uppdatering för er som har koll och för er som är helt ovetandes om vad sjutton jag pysslar med - här kommer den :)

Just nu i skrivande stund sitter jag på Heathrow i London (Kristina om du läser det här så har jag både haft ett stort leende på läpparna och saknat dig mer än vanligt senaste timmarna, du och bara du vet varför 😉). Tog tåget upp till Sthlm igår, efter en del förseningar och väntande landade jag tillslut på hotellet. Trött och en känsla av att vara ganska så liten. Den känslan liksom kommer och går, typ varannan timme. Då tänker jag att jag skiter i allt och åker hem, nästa sekund ler jag inombords, känner mig lugn och tänker "rackarns, jag trivs nog ändå lite med det här resandet". 

Iallafall, jag är påväg mot PERU, igen, jag vet. När jag lämnade landet för fyra år sen sa jag högt för mig själv, hit ska jag tillbaka, jag är inte klar här. Och drömmen om att jobba som volontär på ett barnhem har inte blivit mindre med tiden- snarare tvärtom. Så jag slog ihop två drömmar i en, och nu är jag helt plötsligt påväg. 4 veckors volontärarbete och 2 veckors semester med en av de finaste jag känner. Lina, jag längtar faktiskt tills du kommer och då är jag inte ens på plats själv än 😉❤️

Ni ser ju att en liten status på fejjan inte hade räckt så långt 😉

Nu ska jag leta upp något ätbart, inte jätteenkelt med alla allergier. Sen är det London-Dallas, Dallas-Lima, Lima-Cusco.

Jag lovar att uppdatera när jag kan. Ta hand om er. 

❤️