Att resa hem...

...Med hjärtat någonstans utanför. Vilken jävla bergochdalbana. När jag vaknade sista dagen i Cusco var det en konstig känsla, det var omöjligt att ta på den. Ena halvan skrek, äntligen jag ska hem och träffa alla jag älskar. Andra halvan skrek, neeeej jag vill inte hem, jag vill va kvar, jag har mer att se och göra. Mer att uppleva och känna. Men dagen var liksom där. Det var också konstigt att packa klart och lägga ner det materiella livet i väskan medan Lina tittade på, att inte åka hem samma dag som henne kändes konstigt och jobbigt. Jag ville knyta ihop säcken, rusa genom flygplatserna med henne och avsluta tillsammans. Sista dagen liksom rusade förbi, sista frukosten på Milhouse, sista shoppingen, sista juicen på San Pedros Market.. Sista. Av allt. Kramade Lina hejdå med ett "vi ses på fredag". Konstigt, ses på fredag betyder ses på jobbet. Någongång där mitt på dagen tog jag en liten taxi till flygplatsen, checkade in mitt bagage och väntade. Väntade. Väntade. Väntade på att ta första flyget till Lima. Det var resans absolut längsta och tråkigaste dag. Det var skönt när klockan blev sovdags. Det visade sig däremot att de inte var så illa att flyget från Lima till Cusco blev inställt på hitresan eftersom jag nu visste vilket hostel nära flygplatsen man kan bo på, hade jag inte vetat annars. Jag hade bokat en taxi från hostelet som skulle hämta mig på flygplatsen i Lima, de va samma man som förra gången. Han kände igen mig, det var kul. Vi pratade om allt möjligt, han tyckte min spanska var mycket bättre nu än sist. Det gjorde mig glad. Sen gick det fram att han jobbat som guide och kan prata engelska. Jaja jag är glad varje gång jag kan kommunicera på spanska, men av lathet pratar jag engelska om personen jag pratar med kan. Sidospår.

Jag gillar inte den delen av Lima, det är mysko och jag kände mig liten och osäker, så jag tog en promenad till en supermarket och sen tillbaka till hostelet. Man sover ju sådär bra när man vet att man ska upp tidigt dagen efter. Alla flygningar gick iallafall bra, tänker man en flygning i taget går det smidigt. Men saken är den att det är ju löjligt smidigt och enkelt att flyga till andra sidan jorden. Tänk så bra.

Mitt första flyg, Lima till mims var försenat vilket ledde till en jäkla stress i Miami. När jag kom dit väntade en skrikande orange lapp på mig, sen va de bråttom bråttom. Fick typ egen personal som visade exakt vart jag skulle hela tiden. Smidigt och skönt när man väl kommit igenom alla kontroller och inser att jodå jag hinner med nästa flyg. Handla lite godis och på nästa flight. London och Heathrow som var nästa stopp var lika stressigt men med lite snabba fötter och en gnutta tur hann jag med även de planet. Hyffsat ofräsch jag kände mig bara att sitta på ett flyg med 98.6 % affärsmän i kostym när man rest i 20 timmar. Mest synd om dem, egentligen. Kom fram till Arlanda tillslut och vet ni vad de konstigaste är, alla pratade svenska. Förvirrande.

Sista stora äventyret

Som jag skrivit innan, hela vår två veckor långa resa är ett äventyr men även varje liten dag är ett äventyr i sig. Och tillslut så gjorde vi alltså den där magiska resan till ett av världens sju underverk. Den där resan som man ska göra när man är i Peru, som är en av anledningarna till att man åker till det fantastiska landet i söder. Nämligen resan till Macchu Picchu. Man kan ta sig dit på många olika sätt men vi valde att göra såhär. Vi tog en minibuss till Hydroelectrica vilket tog 6-7 timmar med lunchstopp på ett vackert ställe och en fikapaus. Sen är enda sättet att ta sig till Aguas Caliente som närmsta staden till Macchu Picchu heter från Hydroelectrica att ta sina ben och traska. Man går längs en tågräls så det är ju förutom en himla massa sten en slät väg. Det tog oss 2,5 timmar, då stannade vi ju däremot hyffsat ofta och tog kort. När vi gått en bit kom vi till en stor bro, en stor alltså. Man kunde välja att gå vid sidan eller mitt på den. Valde man att få i mitten gick man på balkar, som ni förstår såg man rakt ner och en bro är ju oftast ganska så högt över marken, det var denna också. Ungefär mitt i började benen svajja lite, mina svajade av adrenalinkicken. De andras ben tror jag skakade lite av rädsla :) Vi träffade på bussen dit två svenskar som vi hängde med på vår lilla promenad. Lite lätt sugen på andra delar av världen blev man ju när de berättade om deras resa. :)  När vi kom fram till Aguas Caliente fick jag härliga minnen, vi stannade där för lunch när jag vandrade inka-leden för fyra  år sedan. Efter lite förvirrande telefonsamtal om var vi skulle bo kom de tillslut en kvinna och ropade efter oss på torget. Vi kom in i ett rum som verkade fräscht då de förmodligen använt en årsförbrukning av dofta-gott medel. Sånt brukar betyda att de vill dölja något och lite så var det för en liten lätt vind av mögeldoft spred sig när lukta-gott doften försvann. På kvällen traskade vi iväg och badade i varma källor, som balsam för själen. De gillade våra kroppar som var lite lätt slitna efter två veckors konstant jagande på äventyr. Dagens lilla vandring kanske bidrog lite också. På kvällen var det middag och lite info om dagen efter. En liten promenad på en halvt stängd marknad och lite snacks shoppande senare däckade vi gott. Alarmet ringde klockan 4 och vi insåg att vi är på lägre höjd för de va inte så kallt på natten. Upp och hoppa för tidig frukost och en promenad till mapi. Frukost ja, den bestod av bröd, smör, sylt och te. Alltså inget för min mage, men en banan med sylt på (jodå!) slank ner och sockerkicken var ett faktum. Jag undrar om min kropp verkligen reagerar på sockerkicksr längre, de hinner ju liksom inte gå över här. Det är mer ett permanent tillstånd just nu. Iallafall, från Aguas Caliente kan man ta buss till mapi. Eller kan man gå. Vi bestämde oss för att gå. Först gick vi fel. För vi lyssnade på en person som verkade veta. Det gjorde hon inte. Sen gick vi rätt. När vi lyssnade på oss själva. 1 timme och 30 minuter sa folk att det tar och även med vårt lilla misstag att följa tösen på fel väg för att sedan vända skulle vi ha tid att hinna dit. 6.30 skulle vi möta vår guide. Första biten va ju en piece of a cake. Efter första passkontrollen började allvaret. De va trappor uppåt i en timme. Konstant. Typ. Det sög i benen, pulsen sköt i höjden, svetten droppade inte, den rann. Överallt. Vi stannade, gick en trappa, stannade, gick en trappa och så vidare. Jag hade ett litet svagare moment när jag sa till Lina. "Men Lina, på kartan står det att Macchu Picchu är 400 meter nånting över Aguas Caliente, det är ju inte så många meter men de känns ju som jättemycket när man går uppåt"

"Aa, fast det är ju höjdskillnaden och inte längden vi ska gå".

"Näää, just de"

Genast blev allt en gnutta tyngre. 

Jaja vi kom upp, just in time. In på toa och torka av svetten och slänga i sig lite frulle sen va vi redo för en guidad tur. Guiden var tydligen inte redo för oss för han kom inte. Hela gruppen missade honom så de va ju inte bara vi, de va skönt. Vi fick haka på en annan guide som va skitbra på engelska så de gjorde inte så mycket men jo lite irriterande var det. Efter turen satte vi oss på en gräsplätt och njöt av frukosten vi köpt kvällen innan. Tittade ut över detta magiska och fantastiska ställe. Vi gick sedan runt och fotade en massa och pratade om hur vackert det är. Vi sa också hyffsat många gånger hur värt det var att gå upp även om det var fantastiskt tungt. Lite stressade som vanligt kom vi iväg en stund sent för att vandra neråt men vi hann i tid tillbaka till Hydroelectrica. Fulla av känslor satte vi oss på minibussen hem. Vi störde ihjäl oss på chaufförens kompis men var ändå lyckliga över vad vi varit med om. Trötta, jättetrötta men lyckliga och glada. 

När vi kom tillbaka blev inte planen som vi tänkt, avsluta vår sista kväll ihop med att ränna på uteställen och dricka drinkar byttes snabbt mot en dusch, fantastisk god mat på Papachos, som vi tackar Linas goa föräldrar för, de förde över pengar till Lina så vi kunde äta en god middag ihop sista kvällen. Om ni läser detta så tusen tack! Smakade fantastiskt bra! :) sen gick vi hem till hostelet och sov, som söta prinsessor!

Ett av världens sju underverk, lika magiskt andra gången som första. Galet att jag varit där två gånger. Och jag är så glad att få dela de två minnena med två av de finaste människorna jag vet. Jag ska introducera er för varandra, Kristina och Lina, så ska vi sitta på ålderdomshemmet och dricka pisco sour och prata om den fantastiska platsen i söderland. Det ser jag fram emot. 

När ni läser..

.. Senaste två inläggen så har det redan passerat för oss. Vi är alldeles för upptagna med att leva livet och ta vara på det för att uppdatera allt. 

Vad hände sista dagarna? Åkte vi aldrig till macchu picchu, det är väl de man gör i Peru? Varför har jag inte skrivit något om volontärjobbet på aldea yanapay? Vad hände där sista veckorna och hur va det när jag lämnade resväskan fullproppad med kläder och skor från underbara, omtänksamma och hjälpsamma vänner? 

Allt detta kommer, så småningom. Det har varken funnits tid, bra internet eller vilja att uppdatera. Men det kommer. Det vågar jag lova.

Just nu sitter jag på ett hostel i Lima, ögonen är grusiga och kroppen trött. Jag saknar Lina som sitter på ett hostel i Cusco. Jag är säker på att hon äter bananchips med salt på. Det borde hon göra nu, men Lina om du läser det här innan du flyger så är det okej att ta chipsen genom tullen i Cusco :)

Förutom Linas åksjuka är det här det sämsta med hela resan, att inte åka hem ihop. Jag hade gärna haft Lina här nu, skålat i flaskvatten och prata om resan, som försvann alldeles för fort.

Imorgon bitti (eftermiddag svensk tid) gör jag första flygningen hemåt, Lina är precis ett dygn efter. 

Nu spelar de perfekt spinningmusik här på hostelet, det rycker lite i mina instruktörsnerver, om en vecka är jag redan tillbaka. Om mindre än två dagar är jag i Sverige. Hej så länge. 

Cusco

Det är som sagt härligt att vara tillbaka igen. Dagen efter vi kom hit mådde Lina bra igen, så då började del två av vår resa, hela sista veckan jag vi hållt oss i Cusco. Dagarna liksom flyter ihop och jag kan inte hålla isär vilken dag vi gjort vad, frågar jag Lina får jag samma svar som om jag frågar mig själv. Hon är lika vilsen. Men summa summarum, vi har vandrat runt i Cusco, varit uppe vid Cristo Blanco och sett den fantastiska utsikten över staden, druckit juice på San Pedros Market, shoppat tokmycket, skrivit vykort och skickat, ätit god mat, druckit ännu godare drinkar, umgåtts med härligt folk, flyttat runt och bytt hostel, varit ute i köpcentret. Det där är lite av vad vi gjort mellan våra äventyr. En av dagarna åkte vi iväg en bit utanför stan och åkte zipline. Det är typ som en linbana högt ovanför marken. Helt makalös utsikt. Man sitter fast som i en lina och bromsar med ena handen. De va fyra linor som var olika långa, snabba och höga. Första gick mest åt till att släppa nervositeten, medan Lina va toknervös var jag överladdad, vet inte vilket som var bäst ;) Men iväg kom vi! Andra var mer avslappnad och man kunde njuta mer. På tredje linan kunde man åka upp och ner om man ville.. Jaaaaa! Kul ju tänkte jag. Neeejtack, jag åker vanligt tänkte Lina. Fjärde kunde man åka superman om man ville, vilket betyder att man sitter fast i linan, har en guide bakom sig som håller i benen och sen är armarna fria, det känns som att man bokstavligt hänger i luften. Det gjorde vi båda två sen va vi helt adrenalinhöga och helt slut. :) 

Vi åkte vidare och kollade på 3000 pooler där man producerar salt, jätteintressant och kul att se men efter de va vi ganska trötta.

En annan dag var vi ute på horsebackriding, vi två och en guide, vi fick varsin hjälm och en häst sen gav vi oss iväg, vi red i två eller tre timmar och gjorde några stopp på vägen för att se lite historiska platser. Jätteintressant men framförallt jättekul att sitta på hästryggen igen, det var ju många år sen men himmel så kul, när jag har tid ska jag börja rida igen.

Just i skrivande stund sitter vi i en minibuss påväg mot nästa och sista stora äventyret här. Ni kanske vet vilket? Vad besöker man om man är i Peru, som vi inte redan besökt? Klura på den så hör jag av mig igen när vi är tillbaka. :)

Sandboarding, linjer i marken och åksjuka

När vi kände oss klara med Paracas så åkte vi vidare mot Huanacina. Vi lyxade till det med en privat taxi så vi slapp bussarna, kunde ha våra väskor nära hela tiden och stanna när vi ville. Dyrt val. Bra val. Första stoppet var en vin/piscogård där vi fick rundvandring och provsmaka, tur vi ätit frukost innan, är ju hyffsat många procent i pisco ;) Vi köpte varsin flaska, åt glass med pisco sour i klockan 9.30 på morgonen och åkte vidare. Några andra småstopp på vägen och senare på förmiddagen landade vi alltså i Huanacina, där de va dags för sandboarding. Vi hoppade in i en såndär ökenbil och skuttade runt med en man som körde som en galning, jättekul! Sen stannade vi vid en backe där vi fick åka ner på brädan på mage för de va så brant, nervösa som vi va gav vi oss ner. Sen var den isen bruten och nervositeten borta, nästa backe skulle vi ta oss ner på fötterna på den där brädan. Vi vallade den med kärlek och hopp och ja, Lina säger att de inte är samma sak som att åka bräda i snö men de tror jag visst de för hon tog sig ner stående. Det gjorde inte jag. Vi hade jättekul och vi var fulla med sand. Sen hoppade vi in i taxin igen, och åkte mot Nasca, ni kanske har hört talas om de? Inte? Där kan man flyga över området och se olika figurer i marken och bergen. Eller kan man göra som vi gjorde och gå upp i ett torn och se två figurer i marken. Googla på det vettja så får ni se vad det är och vad de betyder! :)

Vi blev avsläppta i Nasca där vi fördrev våra timmar med god mat på en restaurang, en bananasplitt på ett av de mysigaste caféer jag sett och en evig väntan på bussen som var en timme sen. Och den där bussresan kunde vi ju varit utan om vi vetat innan vad vi vet nu efter. 14 timmar och chauffören körde ärligt talat som en idiot. Han maxade nog hastigheten och på serpentinvägar kan ni ju tänka er hur de va. Grejerna for iväg och låg över golvet, det gick inte att sitta stilla i sätet och Lina blev väldigt åksjuk. Kändes som en evighet innan vi äntligen gjorde entré i Cusco. Den dagen blev en dag med vila och när Lina äntligen på kvällen sa att hon minsann va lite hungrig blev jag så glad, så vi avslutade dagen på ett litet café i närheten av hostelet. Förresten känns det härligt att vara tillbaka på Milhouse igen, känns hemma och tryggt här.

Tiden rusar och vi med den

Jag hoppade som sagt på bussen mot Lima i måndags, framme tisdag förmiddag och pirrig som ett barn på julafton över att snart få krama om Lina. Äntligen. Det blev ett härligt kramkalas!

Vi bestämde oss för att stanna en natt i Lima, visade sig vara ett bra val. Första dagen spenderade vi några timmar på stranden, tog en promenad in till Miraflores och åt god mat och frozen yoghurt. Första dagen fick elva av tio möjliga. Dag två, alltså i onsdags var tanken att äta ceviche och vad vi hört makalöst god glass innan nästa busstur. Vi va däremot ute och gick/joggade på morgonen och hann precis tillbaka till frukosten som vi där och då insåg inte var något vi ville eller kunde äta och helt plötsligt rusade tiden och vi hann varken äta ceviche eller glass. Vi kastade oss i en taxi för att hinna i tid till bussen som skulle ta oss till Paracas. En liten by längs med havet som visade sig vara lite av en pärla för oss, här slog vi oss ner en dag extra än tänkt. Vi råkade få ett bra pris på ett nybyggt hotell precis vid havet där vi sussade sött vår andra natt. Ett litet problem som uppstod på kvällen var att det inte fanns varmvatten, det löste dem genom att låta oss duscha på ett hostel i närheten. Fröken Karlsson och fröken Nyman såg dock sin chans till kompensation, genom billigare mat kanske. Och jodå, en soppa blev vi bjudna på iallafall. Tanken med att åka till Paracas var att åka ut till Islas Ballestas, typ falska Galapagos. Så vi tog en båttur ut dit, påvägen ut hade vi lyckan att se delfiner, vi blev alldeles till oss. Sjuk känsla. Även att jag simmat med femhundra på Nya Zeeland så va känslan magisk. Sen fick vi se galna mängder med olika fåglar, pingviner och sjölejon. Häftigt!

Paracas var alltså så mycket bättre än väntat! Riktigt mysigt ställe även att de fanns typ nada att göra. Kanske just de vi gillade, sola (efter en månad i Cusco va de underbart att få dra fram bikinin), äta god mat, shoppa, dricka drinkar, bara va och prata om allt vi missat, resan, framtiden, ja allt.

Dessutom avslutade fina Lina med att ge mig en present igår, försenad födelsedagspresent, två halsband som passar mig som handen i handsken, grädden på moset, pricken över i:et, sleven i grytan och så vidare. Tusen tack!

Haha förresten lite kul va de när vi satt på uteserveringen och det sitter två killar utanför, ni kan ju tänka er deras miner när de suttit där och glott medans vi äter och Lina ger mig en present, vi garvar och tar våra drinkar och smiter upp för trappan. När vi kollar ut från balkongen har de gått, de trodde säkert vi var ett par. Då garvade vi igen. 

Ta hand om er!