Cancern har härjat förut i mitt liv, den har varit ett mörkt monster som tagit viktiga personer ur mitt liv. Nu är den här igen. Farbrors fru, underbara, spralliga fru somnade in tidigare i veckan. Hon är en vacker ängel. Man ska inte vandra vidare bara 62 år gammal. Då ska man se fram emot pensionen och göra bus med sina barnbarn.
Sen finns det en annan person, en människa med ett hjärta av guld. Ett hjärta av guld som kämpar för att slå. När hon kom in i mitt liv var hon sjuk, jag har aldrig känt henne frisk. Men hon har aldrig klagat. Hon är den starkaste av kämpar fast hon knappt har några muskler. Hon har alltid gett ett leende och en varm kram fast jag vet att vissa dagar har varit smärtsamma för henne. När jag började plugga i Växjö bodde jag hos henne och hennes man innan jag fick min lägenhet i stan. Hon gick upp med mig varje morgon och åt frukost fast hon inte behövde, hon lagade den godaste av mat varje eftermiddag när jag kom hem. Hon fixade och donade så de kändes som jag bodde på Grand Hotel. Dem där två, hon och hennes man, blev mina extra föräldrar. "Vår lilla dotter" kallade dem mig och jag kände mig precis som det. Jag har alltid vetat att sjukdomen, den där förbannade jävla cancern lever i henne. Och någonstans i bakhuvudet har alltid tanken funnits, kommer hon eller cancern vinna? Vem klår vem? Jag ger aldrig upp och jag tror alltid att det finns andra vägar att gå, lösningar på allt. Jag tror alltid att mirakel kan ske. Men jag är inte dum i huvudet. Jag ser precis det jag inte vill se. Jag ser en människa, min extra mamma, försvinna bort. Hon är där, hon har humor. Men hon är så svag och skör. Jag lever på stunderna vi ler tillsammans nu. Jag vet aldrig när det är sista gången.
