Att våga

En del av er läser säkert detta för att ni har sett att jag länkat hit från Facebook, en del kanske kom hit av slumpen och någon av er kanske läser bloggen regelbundet. Det spelar ingen roll hur ni hittat hit för nu är ni här. Om ni orkar läsa klart hela inlägget så hoppas jag att någon av er kommer få en ny syn på saker som det jag kommer skriva om idag, att någon lär sig något nytt, att någon kanske tänker "aha", att någon kanske bekräftar det den redan visste och att någon känner igen sig. Det spelar heller ingen roll, egentligen. Jag kommer tro att så är fallet även om det inte är så, för det känns lite gott om det skulle vara så.

En del av er, ni som står mig nära vet vad jag har gått igenom men en del av er har jag inte berättat för, även om ni står mig nära. Ta inte det personligt för det är det verkligen inte, anledningen till att jag inte berättat är att jag inte orkat. Jag har inte varit så stark att jag kunnat, men nu när jag sett resultat av mitt jobb är jag redo, att berätta för både kända och okända.

Jag har hela livet haft en fobi, en fobi för möss, råttor, hamstrar ja allt i den kategorin. Jag har ogillat gnagare av alla dess slag. Men det var från början egentligen en rädsla och ett starkt obehag som med tiden växte sig till en fobi.

Men det man inte utsätts för det behöver man ju aldrig ta tag i. Möss finns överallt men jag har bara vistats i miljöer där jag kunnat springa fån obehaget, jag har aldrig behövt ta tag i problemet för det har aldrig varit ett hinder i min vardag. Vänner som har marsvin har jag kunnat be ta undan dem när jag varit på besök, vänner med hamstrar likaså. Möss ute har jag kunnat undvika genom att inte vara där dem till största delen är, oavsett om de kan finnas överallt. Jag har aldrig behövt utmana läget.

När jag var yngre hade min bästa kompis en hamster, jag hade den i mina händer men kände alltid ett otroligt obehag och kämpade för mig själv med att klara av att hålla hennes käraste ägodel. Jag var ju lika cool som henne om jag klarade det.

Men jag kom till en punkt när hela den här grejen blev ohållbar. På jobbet fick vi in möss i väggarna, det gick så långt att de var sista steget innan de var inne på golvet och de sprang utanför fönstret i slänten. Det var framförallt (givetvis) på kvällar och nätter som de levde rullan och lät, när hela bygget var som mest tyst och det hördes väl hur de sprang omkring. Min sista natt jag jobbade hördes dem lika väl som om de sprang nedanför mina fötter, det gjorde dem inte men jag kunde inte hantera min rädsla när jag hörde dem. Jag ringde till min sambo och storgrät för jag var så rädd, jag pratade med pappa och grät ännu mer. Det var då jag bestämde mig för att sluta jobba natt, det var ohållbart. Jag fungerade inte som människa, jag kunde inte hantera situationen och jag insåg att jag varit stark länge nog, det var inte värt att må så dåligt som jag gjorde. Inte av att vistas på jobbet.

Efter den natten började jag jobba bara dagtid, vilket innebar att mina lediga dagar inte blev så många längre men jag förstod att det var för en bra sak, jag skulle få må bra. Men det gjorde jag ju inte?! Det var fortfarande en situation som inte fungerade. Tillslut gick jag till en läkare på Vårdcentralen, jag kom inte alls överrens med henne, jag har aldrig känt mig så liten och så tilltryck som när jag satt där mittemot henne och tårarna forsade men hon skickade en remiss till Vuxenpsyk i Oskarshamn, några veckor senare fick jag ett papper i brevlådan med en tid som var bokad för mig hos en arbetsterapeut. Jag var skiträdd och väldigt lättad. Skulle jag kunna få den hjälp jag behövde? Vem var denna människan som skulle göra under för min rädsla? Skulle jag klara av detta? Hur?

Jag gick dit den där bokade tiden med skakiga ben och ett bultande hjärta. Och mötte en kvinna som jag fastnade för direkt. Vi pratade om mitt problem, jag fick med mig uppgifter hem som jag skulle fundera på till nästa möte. Jag var så lättad och glad när jag lämnade hennes intetsägande besöksrum att jag halvsprang till bilen och hade gråten i halsen. Jag var så ivrig att få ett slut på det som tyngde mig som mest.

Jag började inse att mina dagar på jobbet hade både medvetet och omedvetet gått åt till att lokalisera ljud, tänka på möss, undvika att göra vissa saker, jag parkerade bilen så nära dörren jag kunde för att på kvällen inte behöva gå så långt i mörkret.... Jag hade ett sjukligt beteende i ett enda syfte: att springa från min rädsla.

Jag var hos terapeuten fyra gånger om jag räknat rätt, Vi pratade en massa, hon ställde alla de där frågorna jag var tvungen att ge henne ärliga svar på, jag kollade på bild på en mus, vi var i djuraffären och avslutningsvis var vi ute på ett ställe där de hade marsvin, efter mycket om och men slutade det med att jag höll i marsvinet. Det var stort!!

När terapeuten sa första mötet att hon aldrig skulle låta mig springa från rädslan, och att jag skulle ta i djuret tyckte jag att hon var dum i huvet, idag tackar jag henne från djupet av mitt hjärta för jobbet hon gjorde med mig.

Terapin jag gick i kallas för Kognitiv Beteende Terapi, KBT, och handlar om att man ska utsättas för sin rädsla. Mer information om själva terapin kan ni säkert få massa på Google.

Jag ska träffa min terapeut igen, vi ska ha uppföljning och jag kommer fortsätta jobba på den kvarstående fobin. Jag är fortfarande oerhört rädd men jag har nu verktyg för hur jag ska hantera min rädsla när jag utsätts för den. Problemet tar inte upp lika mycket av min tid längre, jag är inte helt slutkörd efter ett pass på jobbet för att jag har tänkt på möss hela dagarna. Och jag har genomfört min första natt, jag kände mig redo för det. Men jag kommer vara rädd de kommande nätterna jag ska jobba, det är absolut inte över, jag jobbar på det, hela tiden.

Det jag har med mig nu är att jag behöver inte gilla dessa djur, jag behöver inte ta i dem, men jag vet hur jag ska hantera känslorna de ger mig.

Jag har kommit över den där gränsen där jag kände mig löjlig som hade fobi för möss och andra gnagare och har insett att jag inte är ensam om att lida av en fobi.

Så du där ute, du som är sådär ohanterbart rädd för något, ta tag i det, våga sök hjälp och va stolt över dig för att du vågar ta tag i det som tynger dig. Oavsett vad det är. Jag kan lova dig att du kommer känna dig stärkt efter! Och har ni frågor, så fråga på!

Tiden rusar

Det händer så mycket hela tiden att jag inte riktigt hinner med att få ner allt i ord. Flytten är avklarad, känns så skönt! Givetvis bestämde sig herr väder för att det skulle snöa ordentligt dagarna innan det stora lasset skulle gå och även dagen när vi skulle fylla kärra och bilar och köra till nya krypinnet. Men det gick och det gick väldigt bra. Allt kom in samma dag och man kunde bakom alla saker ana en fin lägenhet :) nu såhär en vecka senare börjar de likna något. Herr Kamprad har fått sig lite kosing av oss och vi möbler av honom, bra byte tror jag. Det är ett rum kvar med flyttkartonger och massa saker som ska hitta sin plats. Men jag gillar det här stökiga. Jag gillar att ha helt opassande krukor i fönstrena, olika lampor, saker överallt.. Förmodligen kommer jag tröttna om ett tag men nu gillar jag det.

Att tycka det är kul att komma hem från jobbet är ett bra tecken på att man trivs. Jag har saknat den känslan.

Ett sista farväl

Farmor fick en vacker begravning.. Det var så fint alltihop. Vi var cirka fyrtio personer, en lagom klick av människor. Vi i närmaste familjen samlar ihop tjugo stycken, vi är ganska många som var nära till farmor. Hon hade många fina människor omkring sig, och det var hon som höll ihop oss, hon var länken till att vi var oss. Det var så fint att vi alla i den närmaste kretsen gick in tillsammans genom kyrkogången och när det var dags att stå framme vid kistan gjorde vi det i en ring, som ett tecken på att vi hör ihop, en ring utan luckor liksom. Fast luckorna är egentligen stora, luckorna är dem vi saknar. Och så gick vi ut tillsammans. På något sätt kändes det som att de andra i bänkarna visade sin sorg för oss när de stod där och vi gick förbi. Som att de öppnade sig och visade oss alla de sorgsna känslorna. Som att de kramade om oss i luften och sa att det är okej att gråta, man får det. Det var så vackert på något sätt.

Farmors begravning var väldigt vacker, den var fin och stillsam. Pappa och hans syskon hade valt mycket till farmors begravning som även var på farfars begravning. För det var vad farmor gillade, de som hon tyckte var fint. Farmor valde mycket till farfar och det var fint att hon fick igen det nu.

Det var smärtsamt, det var som om någon först kramade om hjärtat och alla känslor med den hårdaste näve som går att finna, och sen öppnade upp och slet ut alla känslor. Som om hela jag blev en klump på marken. I samma sekund som jag kände att allt var väldigt fint och att tårarna jag grät var blandade. Det var sorg över att aldrig mer få krama farmor, få fika med henne eller bara säga hur mycket jag älskar henne. Men det fanns en och annan tår av glädje, över att jag fått ta del av min fina farmors liv och alla fina minnen jag har.

Det sägs att begravningar är ett sista farväl men jag vägrar se det så. För mig är det, vi ses igen, vi vet bara inte när..

När orden faller

Sen kvällen den 22 december har jag haft en känsla av tomhet. Jag har levt i en bubbla. Har inte känt efter, inte kunnat eller velat ta på känslorna där inne. Jag har varken känt mig stark eller svag, mest befunnit mig någonstans där mittemellan.

På kvällen den 22 december 2012, lämnade en av jordens vackraste människor vår jord. Farmor gjorde från och med då farfar sällskap i himlen. Efter ca 2,5 vecka på sjukhus tog hon sitt sista andetag. Farmor var 90 år, skulle fylla 91 i februari. Hon fick en stor stroke som slog ut i princip hela hennes högra hjärnhalva, det betyder att det drabbade hennes vänstra sida av kroppen. Vi visste hela tiden att det bara fanns en väg ut, en enkelriktad väg mot himmlen. Men hur väl man än vet det så hjälper det inte, man griper efter alla små halmstrån som finns. Och hon gav oss de där stråna, flera gånger om. Hon hade humorn kvar och jag kunde se i hennes ögon att hon log. Vi hade flera fina samtal och det blev många skratt de dagar som hon orkade. Men hon ville alltid visa sig från sin bästa sida, som hon alltid velat.

Jag är så imponerad och stolt över farmor. Hon hade inte ens tillsyn av hemtjänsten, hon bodde själv, klarade sig själv och tog sin rullator när hon skulle någonstans. Hon hade en vilja av stål och envishet så de räckte till flera. Alltid vänlig och varm. Jag älskade våra fikastunder, när vi pratade om ditt och datt och ingenting och åt farmors sju sorters hemmabakade kakor och drack saft.

Jag har så himla mycket fint att skriva om och till farmor, jag har så många fina minnen. Men de passar nog bäst att jag spelar dem på repeat i mitt eget huvud.

All kärlek till dig farmor, ingen är så lycklig som farfar nu, när han fått tillbaka sin ängel! Älskad. Saknad.

... Som gamla kärnger...

Jag och min väska

Jag och min väska lever i symbios med varandra. Vi håller ihop i vått och torrt. Den är alltid stor och välpackad. Folk säger att jag alltid är upptagen och iväg och så är det kanske men jag väljer att se det som att jag är på språng, alltid redo liksom. Har under flera år haft det såhär. I perioder har jag kunnat spy på att leva i en väska, men ibland gillar jag det. Nu är det ju för att det är pågående flytt, så nu är det väska, kartonger och två hem att bo i. Jag gillar det men det ska bli jävulens skönt att komma iordning. Få koll på saker och ting. Rensa ur saker man inte ska använda. Har alltid haft en trygg punkt, men aldrig haft riktigt ro att landa i den, nu kanske det är dags för min oroliga kropp att landa lite, känna sig hemma.