Hur är man som person när man är social? Finns det något rätt eller fel? Eller har man bara fantastiskt svårt att va tyst? Vad är det som gör att en del får den här härliga egenskapen och en del inte. För visst är det väl ändå så att socialitet är en egenskap av bättre slag som tar en ganska långt? Jag tror det. Nä, jag är säker på det. Att kunna samspela med andra människor obehindrat är ju väldigt bra, när man vågar fråga en okänd människa något, när man kan komma till en fest där de är nya människor och känna sig bekväm med det, eller när man kan sitta bredvid någon på ett tåg och ha ett sånt där vi-pratar-om-allt-och-inget-samtal och det känns hur naturligt som helst. När man inte skäms för att prata, utan man tycker att det man har att säga är värt något. Eller att den man möter har något att säga som man själv kan ha nytta av.
Förut såg jag inte alla möten med människor som något särskilt, jag såg det inte som något viktigt. Medan jag nu får lite av en kick att möta nya människor, vad kan jag lära mig av dem? Vad kan jag dela med mig av till dem? Har vi samma intresse? Kanske har vi varit med om samma saker? Det ÄR spännande att träffa människor, nya som gamla, unga som äldre, man som kvinna.
Så vad tycker ni, är det inte befriande att våga prata med människor? Kanske har det här inte alls med att vara social att göra. Kanske skulle ni benämna det annorlunda. Det behöver inte handla om att möta nya människor, även de man känner har man ju ett socialt samspel med. Ofta ett mycket mer bekvämt. Man kan va tjenis med alla på gymmet, prata med kassörskan på Ica eller ha djupa samtal med en nära vän. Är det någon skillnad på att vara social då?
De här får mig ju direkt att fundera över kommunikation, hur vi kommunicerar med varandra. Hur alla känslor har sin egen kommunikation, hur många olika sätt vi har att kommunicera på. Tecken, bilder, ljud, skrik, tal, gråt, dator, skrift... Och vilket behov alla, jag menar varenda en av oss har att faktiskt få saker sagda, vad vi tycker, vad vi känner och förklara en tanke. Det finns dem som inte är verbala, de finns dem som bara är verbala. Finns dem som aldrig slutar prata och dem som aldrig sagt ett ord. Dem som sjunger ut och dem som aldrig tagit en ton. Jag blir frustrerad när jag inser att det finns dem personer runt om oss som man liksom aldrig låtit komma vidare. I sitt tal. I sitt sociala samspel. Det är viktigt att se alla individer som en möjlighet till något stort, som en möjlighet till utveckling. Tänk på det nästa gång ni möter en människa, ny vän som gammal. Var lite öppen med din blick så vågar jag lova att personen du möter öppnar sitt sinne för dig.
