Om att vara social och att kommunicera

Hörrni, en sak som jag klurat på är det här med att vara s o c i a l. Kan man vara översocial? Undersocial? Osocial? Socialrädd? Socialhämmad? Socialberoende?

Hur är man som person när man är social? Finns det något rätt eller fel? Eller har man bara fantastiskt svårt att va tyst? Vad är det som gör att en del får den här härliga egenskapen och en del inte. För visst är det väl ändå så att socialitet är en egenskap av bättre slag som tar en ganska långt? Jag tror det. Nä, jag är säker på det. Att kunna samspela med andra människor obehindrat är ju väldigt bra, när man vågar fråga en okänd människa något, när man kan komma till en fest där de är nya människor och känna sig bekväm med det, eller när man kan sitta bredvid någon på ett tåg och ha ett sånt där vi-pratar-om-allt-och-inget-samtal och det känns hur naturligt som helst. När man inte skäms för att prata, utan man tycker att det man har att säga är värt något. Eller att den man möter har något att säga som man själv kan ha nytta av. 

Förut såg jag inte alla möten med människor som något särskilt, jag såg det inte som något viktigt. Medan jag nu får lite av en kick att möta nya människor, vad kan jag lära mig av dem? Vad kan jag dela med mig av till dem? Har vi samma intresse? Kanske har vi varit med om samma saker? Det ÄR spännande att träffa människor, nya som gamla, unga som äldre, man som kvinna. 

Så vad tycker ni, är det inte befriande att våga prata med människor? Kanske har det här inte alls med att vara social att göra. Kanske skulle ni benämna det annorlunda. Det behöver inte handla om att möta nya människor, även de man känner har man ju ett socialt samspel med. Ofta ett mycket mer bekvämt. Man kan va tjenis med alla på gymmet, prata med kassörskan på Ica eller ha djupa samtal med en nära vän. Är det någon skillnad på att vara social då?

De här får mig ju direkt att fundera över kommunikation, hur vi kommunicerar med varandra. Hur alla känslor har sin egen kommunikation, hur många olika sätt vi har att kommunicera på. Tecken, bilder, ljud, skrik, tal, gråt, dator, skrift... Och vilket behov alla, jag menar varenda en av oss har att faktiskt få saker sagda, vad vi tycker, vad vi känner och förklara en tanke. Det finns dem som inte är verbala, de finns dem som bara är verbala. Finns dem som aldrig slutar prata och dem som aldrig sagt ett ord. Dem som sjunger ut och dem som aldrig tagit en ton. Jag blir frustrerad när jag inser att det finns dem personer runt om oss som man liksom aldrig låtit komma vidare. I sitt tal. I sitt sociala samspel. Det är viktigt att se alla individer som en möjlighet till något stort, som en möjlighet till utveckling. Tänk på det nästa gång ni möter en människa, ny vän som gammal. Var lite öppen med din blick så vågar jag lova att personen du möter öppnar sitt sinne för dig. 

Ett litet äventyr är också ett äventyr

Sist jag åkte tåg från Kalmar var i början av april. När jag med ett nervöst lugn skulle påbörja en av mitt livs resor. Peru resan på egna ben. Idag var det dags igen, att börja resan med tåg från Kalmar. Den här gången till Göteborg, inte lika långt varken geografiskt eller tidsmässigt som sist men även detta ett äventyr. Jobb i några dagar står på schemat och det ska bli väldigt spännande. Det är ju så olika det där hur äventyr är. Man måste inte vara borta länge, göra galna saker eller åka långt - se bara på att jag åkte till Nya Zeeland för några år sedan för att simma med delfiner och så finns dem livs levande och lekfulla utanför Pataholm nu 😉 jag hade alltså kunnat ta bilen ett par mil istället för flyg över halva jorden. Äventyr som äventyr - Nya Zeeland var väl dock något mer av en upplevelse 😉

Även om det bor en stor portion äventyrslust i mig som innebär lite större, lite längre, lite ovanligare resor så ser jag faktiskt även de mindre som minst lika stora äventyr. Att åka till Göteborg och jobba med detta har jag aldrig gjort, jag vet inte vart jag ska eller hur det ser ut. Jamen är inte det ett äventyr så säg?! Det ska bli jättekul och ja lite nervös kanske jag är men säg det problem som inte har lösningar. 😀

Från Kalmar till Alvesta satt jag bredvid en kvinna som var social och pratglad, det var väldigt trevligt! Vi hann prata om en del viktiga och en del oviktiga saker. Hon hade ett väldigt intressant jobb och var ofta på resande fot, så de va ju inte svårt för oss att babbla! Men då slog det mig också att - jaa, bannemig man lär sig något av varje människa man möter, positivt som negativt, finns alltid något att lära om man vill. I varje möte.

Mottagningen på tåget är kass, batteriet åker bergochdal bana, tåget står stilla för obehöriga på spåret och kissblåsan spricker snart för jag drar ut på om jag verkligen måste gå på tågets toalett - jamen då sticker tankarna iväg.

Jag vet iallafall att Hela Livet Är En Resa. Och att den texten ska präntas in på min kropp. Tjo! 

Jagkaninteförstå

Ett inlägg som lika gärna kan vara ett vitt blad, mitt vokabulär liksom försvinner emellanåt, allt jag vill säga är instängt djupt i min kropp och hittar inte vägen ut. Medan jag ibland bubblar över av ord som behöver skrivas ner.

Cancern har härjat förut i mitt liv, den har varit ett mörkt monster som tagit viktiga personer ur mitt liv. Nu är den här igen. Farbrors fru, underbara, spralliga fru somnade in tidigare i veckan. Hon är en vacker ängel. Man ska inte vandra vidare bara 62 år gammal. Då ska man se fram emot pensionen och göra bus med sina barnbarn.

Sen finns det en annan person, en människa med ett hjärta av guld. Ett hjärta av guld som kämpar för att slå. När hon kom in i mitt liv var hon sjuk, jag har aldrig känt henne frisk. Men hon har aldrig klagat. Hon är den starkaste av kämpar fast hon knappt har några muskler. Hon har alltid gett ett leende och en varm kram fast jag vet att vissa dagar har varit smärtsamma för henne. När jag började plugga i Växjö bodde jag hos henne och hennes man innan jag fick min lägenhet i stan. Hon gick upp med mig varje morgon och åt frukost fast hon inte behövde, hon lagade den godaste av mat varje eftermiddag när jag kom hem. Hon fixade och donade så de kändes som jag bodde på Grand Hotel. Dem där två, hon och hennes man, blev mina extra föräldrar. "Vår lilla dotter" kallade dem mig och jag kände mig precis som det. Jag har alltid vetat att sjukdomen, den där förbannade jävla cancern lever i henne. Och någonstans i bakhuvudet har alltid tanken funnits, kommer hon eller cancern vinna? Vem klår vem? Jag ger aldrig upp och jag tror alltid att det finns andra vägar att gå, lösningar på allt. Jag tror alltid att mirakel kan ske. Men jag är inte dum i huvudet. Jag ser precis det jag inte vill se. Jag ser en människa, min extra mamma, försvinna bort. Hon är där, hon har humor. Men hon är så svag och skör. Jag lever på stunderna vi ler tillsammans nu. Jag vet aldrig när det är sista gången. 

När de inte blev som de skulle

Men inte blir så dåligt ändå kanske. Som jag har planerat, funderat, längtat och planerat inför den här dagen lite till. Kläder, hur håret ska va, presenter, fina ord på pränt, Frans och nagelfix. Sola för brun måste man ju va på ett sommarbröllop även om solen varit hyffsat frånvarande. Träningspass hade jag planerat in hela veckan för visst måste man känna sig i form och tränad när man går på bröllop. 

Men när jag vaknade natten till torsdag med smärta i halsen så jag inte kunde svälja mitt eget saliv fick jag tänka om, TVÅ dagar innan den dagen jag väntat på hela sommaren, ja hela året nästan. Jag kanske inte ens kan gå?! Jag gjorde en deal med mig själv, bara jag kan se vigseln så är jag glad. Givetvis var jag inte nöjd med det men det va jag tvungen att tänka. Ett besök på vc med ordination: hem och vila, drick mycket vatten och ät panodil. Med feberyra och ännu svårare att svälja natten mellan torsdag och fredag insåg jag att jag kommer missa hela bröllopet. Ringde vc igen, de måste göra nåt! Med en crp på 156 (ska ligga under 8 tror jag) och en hemskt ful hals som läkarn uttryckte de blev de besök på sjukhuset. Begynnande halsböld blev diagnosen och ett recept skickades direkt till Apoteket. Starka smärtstillande och penicillin.

Idag är jag så jävla glad för jag mår inte bra men jag mår tillräckligt bra för att kunna vara med på bröllopet. Och jag har insett att MAN MÅSTE FÖR FAN INGENTING! Det blir bröllop ändå, jag kanske varken är brun, tränad eller i bästa form men jag är där och de är det viktigaste. Jag hann ju åtminstone fixa naglarna, förlänga fransarna och färga håret ;)

Efter en helrenovering i duschen med hårinpackning, ansiktsmask, hårtvätt och rakad under armarna, med russinhud på fingrarna och mimande till diverse musik (provade några dansmoves också) kan jag erkänna att de där tabletterna gör verkan iallafall. 

Grattis världens finaste "syster" och svåger, idag är det er dag! 

Ett jäkla tjat

Rätta mig om jag har fel, men är det inte ett jävla tjat om svensk sommar och om regn? När man jobbar i butik som jag gör är det lätt att det man småpratar om vädret när köpet går igenom kortläsaren och man väntar på kvittot. Och 9,5 av alla är ju så jävla bittra! "Man kunde lika gärna jobbat" - jamen gör de då!

"De är ju så tråkigt, sommarn regnade bort" - jamen kolla på en film, sola solarie, åk utomlands!

"De va ju ingen sommar i år" -jaså?

"De är ju de här man väntar på hela året, sommaren är ju bästa årstiden och så regnar den bort" -varför inte leva lite hela tiden, hela året istället?

Och tjatet om att semestern redan är över, om hur fort 4 veckor går och nu är de långt till nästa ledighet. No shit!

Senaste dagarna har min utsida fått sig en renovering och nu ska jag in och härja en sväng i stan och fixa de sista inför bröllopet på lördag. Som jag ser fram emot det! Den där fina systern utan blodsband ska säga ja. Jovars den där mannen hon ska gifta sig med är bra fin han också :)

Färgade håret idag, med mörkare hår kan man ha jätterosa läppstift. Och känna sig somrig i ösregn. Prova de! 

Aldea Yanapay

Yanapaaaayeeeers! Bara de som var där vet att man får ett leende på läpparna när man hör de ordet. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, var jag ska börja.. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att ni ska kunna förstå. Något man aldrig upplevt kan man aldrig förstå, oavsett vad det gäller. Men man kan alltid försöka. Jag ska göra vad jag kan för att ni ska få en liten känsla för vad jag varit med om. 

Aldea Yanapay är namnet på skolan där jag jobbade. Jag har ju skrivit ett inlägg om det innan, men en kort sammanfattning är att de är en skola dit barnen går frivilligt, de går i kommunal skola andra tider på dagen och väljer själva att komma till Aldea. Aldeas grundtanke är kort och gott att ge varje barn chansen att vara sig själva, växa och våga stå för vilka de är. Att lära om livets viktiga delar med kärlek. Att visa barnen att de duger precis som de är, att dem är dem och de är perfekta som de är. Aldea Yanapay - una otra forma de vivir är deras levnadsord och på svenska blir det Aldea Yanapay - ett annat sätt att leva. Och ja de finns nog inget som stämmer bättre. Vi pratade om viktigheter som alkoholism, sexism, religioner med mera. Fascinerande och skrämmande hur öppna barnen var och berättade inför alla vad de varit med om. "Min kompis mamma beter sig såhär och såhär när hon druckit några öl". Men herregud, ungen va fem år och ska inte ens ha upplevt de där. Jag ville bara gråta och krama om det lilla oskyldiga livet, berätta att de va en hemsk mardröm och att de aldrig hänt.

Vad gjorde vi då? Jag jobbade fyra timmar varje eftermiddag. Vi hade lektioner, som att spela spel, leta information på internet, måla eller läxläsning osv. Sen lekte vi på den lilla utegården, hade familjetid (alla barn var indelade i familjer) där vi diskuterade de viktiga ämnena, sjöng sånger och pratade om veckans tema. Sen umgicks vi i familjerna och förberedde veckans show som var varje fredag där alla familjer visade upp något inom veckans ämne, en sång, en teater eller något annat. Barnen var utklädda och även vi volontärer, vi hade ansiktsmålning och de va verkligen underbart att se barnens glädje.

Under tiden jag var där kändes de helt underbart och väldigt påfrestande samtidigt. Jag va så himla nöjd efter fyra veckor, kände mig färdig. Jag hade inte mer att ge. Jag va tom på de mesta. Språket va apjobbigt och jag hade så mycket annat jag ville se och göra. Umgås med vänner och bara va. Jag hade gett allt jag kunde. 

Nu såhär några veckor senare kan jag få sån längtan efter barnen. Efter projektet. (Inte efter grundaren då han såg sig som Gud typ). Men att få hjälpa till, leka med barnen, få dem att känna sig sedda, ge en kram och pussa dem på kinden för att visa hur mycket jag gillar dem. De saknar jag. Och jag vill åka ut till La may, till landsbygden där verksamheten är igång för fullt nu. Jag vill va en del av det också, inte bara innan de startade utan även nu, se hur de jobbar med barnen där. Men jag är säker på att jag en dag är tillbaka, jag är säker på att jag inte är klar riktigt än, en dag står jag med båda fötterna i det älskade landet i söder igen. Andas peruansk luft, pratar deras språk och lever det livet. Om så bara för någon vecka.

Alla ni som skänkte kläder, skor och gosedjur, tusen tack från djupet av mitt hjärta! Jag kände att jag ville hjälpa så många som möjligt så jag bad Elena, tjejen i receptionen på hostelet jag bodde på att hjälpa mig. Jag fick för någon vecka sen två bilder, hon har varit på ett hem för kvinnor och barn som lever ett tufft liv och lämnat den stora resväskan med allt det som ni fina, underbara, omtänksamma människor skänkte. De kommer portionera ut till dem som behöver de bäst. Det gör mitt hjärta varmt. Tusen tusen tack igen! ❤️

Det är tyst

Men jag får inte ner något som är värt att läsa. Jag har försökt, försökt och försökt igen. Lite till. Men det är så jäkla mycket som snurrar, så mycket att ta in och känna. När både sinnet och fingrarna är i fas att skriva kommer de inlägg igen, jag måste bara andas. En stund till. Glad midsommar vänner.

En vecka går så fort..

Idag har jag varit hemma en vecka. Tiden springer iväg och jag vill bara trycka på stopp knappen. Jag hänger inte med. Jag vill inte. Jag lever fortfarande i en bubbla, har nog precis börjat fatta att jag är tillbaka i Sverige igen. Strävar emot rutiner. Det får ta den tid de tar att ta in allt som hänt, som jag gjort och varit med om. 

När jag kom hem blev jag magsjuk, hade sån smärta första natten som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Typ. Det är bra igen. Däremot dödar jetlaggen mig, helt borta om dagarna och tokpigg på nätterna, det börjar dock vända nu. Linas väska försvann påvägen hem men kom med bud dagen efter. Skönt. Ett tag tog vi vårt Sverige välkomnande som ett sign på att vi borde åka tillbaka till Peru. Konstigt att vi alltid letar efter signs. Haha. Lina du vet. Du vet allt.

Imorgon kör jag igång som instruktör igen, jag är nervös. Men det löser sig alltid när man är där. Först ska jag jobba, sen ska jag på kalas till den underbaraste lilla sjuåringen jag känner, tänk att lilla skrutt redan är sju år. Förstår inte. Och lillasyster redan två. Det va en av dagarna jag längtade hem mest från resan förresten, på min lilla skruttas två årsdag. Då hade gudmor gärna varit där och firat henne, men de får bli imorgon. Som jag längtar. 

Att resa hem...

...Med hjärtat någonstans utanför. Vilken jävla bergochdalbana. När jag vaknade sista dagen i Cusco var det en konstig känsla, det var omöjligt att ta på den. Ena halvan skrek, äntligen jag ska hem och träffa alla jag älskar. Andra halvan skrek, neeeej jag vill inte hem, jag vill va kvar, jag har mer att se och göra. Mer att uppleva och känna. Men dagen var liksom där. Det var också konstigt att packa klart och lägga ner det materiella livet i väskan medan Lina tittade på, att inte åka hem samma dag som henne kändes konstigt och jobbigt. Jag ville knyta ihop säcken, rusa genom flygplatserna med henne och avsluta tillsammans. Sista dagen liksom rusade förbi, sista frukosten på Milhouse, sista shoppingen, sista juicen på San Pedros Market.. Sista. Av allt. Kramade Lina hejdå med ett "vi ses på fredag". Konstigt, ses på fredag betyder ses på jobbet. Någongång där mitt på dagen tog jag en liten taxi till flygplatsen, checkade in mitt bagage och väntade. Väntade. Väntade. Väntade på att ta första flyget till Lima. Det var resans absolut längsta och tråkigaste dag. Det var skönt när klockan blev sovdags. Det visade sig däremot att de inte var så illa att flyget från Lima till Cusco blev inställt på hitresan eftersom jag nu visste vilket hostel nära flygplatsen man kan bo på, hade jag inte vetat annars. Jag hade bokat en taxi från hostelet som skulle hämta mig på flygplatsen i Lima, de va samma man som förra gången. Han kände igen mig, det var kul. Vi pratade om allt möjligt, han tyckte min spanska var mycket bättre nu än sist. Det gjorde mig glad. Sen gick det fram att han jobbat som guide och kan prata engelska. Jaja jag är glad varje gång jag kan kommunicera på spanska, men av lathet pratar jag engelska om personen jag pratar med kan. Sidospår.

Jag gillar inte den delen av Lima, det är mysko och jag kände mig liten och osäker, så jag tog en promenad till en supermarket och sen tillbaka till hostelet. Man sover ju sådär bra när man vet att man ska upp tidigt dagen efter. Alla flygningar gick iallafall bra, tänker man en flygning i taget går det smidigt. Men saken är den att det är ju löjligt smidigt och enkelt att flyga till andra sidan jorden. Tänk så bra.

Mitt första flyg, Lima till mims var försenat vilket ledde till en jäkla stress i Miami. När jag kom dit väntade en skrikande orange lapp på mig, sen va de bråttom bråttom. Fick typ egen personal som visade exakt vart jag skulle hela tiden. Smidigt och skönt när man väl kommit igenom alla kontroller och inser att jodå jag hinner med nästa flyg. Handla lite godis och på nästa flight. London och Heathrow som var nästa stopp var lika stressigt men med lite snabba fötter och en gnutta tur hann jag med även de planet. Hyffsat ofräsch jag kände mig bara att sitta på ett flyg med 98.6 % affärsmän i kostym när man rest i 20 timmar. Mest synd om dem, egentligen. Kom fram till Arlanda tillslut och vet ni vad de konstigaste är, alla pratade svenska. Förvirrande.

Sista stora äventyret

Som jag skrivit innan, hela vår två veckor långa resa är ett äventyr men även varje liten dag är ett äventyr i sig. Och tillslut så gjorde vi alltså den där magiska resan till ett av världens sju underverk. Den där resan som man ska göra när man är i Peru, som är en av anledningarna till att man åker till det fantastiska landet i söder. Nämligen resan till Macchu Picchu. Man kan ta sig dit på många olika sätt men vi valde att göra såhär. Vi tog en minibuss till Hydroelectrica vilket tog 6-7 timmar med lunchstopp på ett vackert ställe och en fikapaus. Sen är enda sättet att ta sig till Aguas Caliente som närmsta staden till Macchu Picchu heter från Hydroelectrica att ta sina ben och traska. Man går längs en tågräls så det är ju förutom en himla massa sten en slät väg. Det tog oss 2,5 timmar, då stannade vi ju däremot hyffsat ofta och tog kort. När vi gått en bit kom vi till en stor bro, en stor alltså. Man kunde välja att gå vid sidan eller mitt på den. Valde man att få i mitten gick man på balkar, som ni förstår såg man rakt ner och en bro är ju oftast ganska så högt över marken, det var denna också. Ungefär mitt i började benen svajja lite, mina svajade av adrenalinkicken. De andras ben tror jag skakade lite av rädsla :) Vi träffade på bussen dit två svenskar som vi hängde med på vår lilla promenad. Lite lätt sugen på andra delar av världen blev man ju när de berättade om deras resa. :)  När vi kom fram till Aguas Caliente fick jag härliga minnen, vi stannade där för lunch när jag vandrade inka-leden för fyra  år sedan. Efter lite förvirrande telefonsamtal om var vi skulle bo kom de tillslut en kvinna och ropade efter oss på torget. Vi kom in i ett rum som verkade fräscht då de förmodligen använt en årsförbrukning av dofta-gott medel. Sånt brukar betyda att de vill dölja något och lite så var det för en liten lätt vind av mögeldoft spred sig när lukta-gott doften försvann. På kvällen traskade vi iväg och badade i varma källor, som balsam för själen. De gillade våra kroppar som var lite lätt slitna efter två veckors konstant jagande på äventyr. Dagens lilla vandring kanske bidrog lite också. På kvällen var det middag och lite info om dagen efter. En liten promenad på en halvt stängd marknad och lite snacks shoppande senare däckade vi gott. Alarmet ringde klockan 4 och vi insåg att vi är på lägre höjd för de va inte så kallt på natten. Upp och hoppa för tidig frukost och en promenad till mapi. Frukost ja, den bestod av bröd, smör, sylt och te. Alltså inget för min mage, men en banan med sylt på (jodå!) slank ner och sockerkicken var ett faktum. Jag undrar om min kropp verkligen reagerar på sockerkicksr längre, de hinner ju liksom inte gå över här. Det är mer ett permanent tillstånd just nu. Iallafall, från Aguas Caliente kan man ta buss till mapi. Eller kan man gå. Vi bestämde oss för att gå. Först gick vi fel. För vi lyssnade på en person som verkade veta. Det gjorde hon inte. Sen gick vi rätt. När vi lyssnade på oss själva. 1 timme och 30 minuter sa folk att det tar och även med vårt lilla misstag att följa tösen på fel väg för att sedan vända skulle vi ha tid att hinna dit. 6.30 skulle vi möta vår guide. Första biten va ju en piece of a cake. Efter första passkontrollen började allvaret. De va trappor uppåt i en timme. Konstant. Typ. Det sög i benen, pulsen sköt i höjden, svetten droppade inte, den rann. Överallt. Vi stannade, gick en trappa, stannade, gick en trappa och så vidare. Jag hade ett litet svagare moment när jag sa till Lina. "Men Lina, på kartan står det att Macchu Picchu är 400 meter nånting över Aguas Caliente, det är ju inte så många meter men de känns ju som jättemycket när man går uppåt"

"Aa, fast det är ju höjdskillnaden och inte längden vi ska gå".

"Näää, just de"

Genast blev allt en gnutta tyngre. 

Jaja vi kom upp, just in time. In på toa och torka av svetten och slänga i sig lite frulle sen va vi redo för en guidad tur. Guiden var tydligen inte redo för oss för han kom inte. Hela gruppen missade honom så de va ju inte bara vi, de va skönt. Vi fick haka på en annan guide som va skitbra på engelska så de gjorde inte så mycket men jo lite irriterande var det. Efter turen satte vi oss på en gräsplätt och njöt av frukosten vi köpt kvällen innan. Tittade ut över detta magiska och fantastiska ställe. Vi gick sedan runt och fotade en massa och pratade om hur vackert det är. Vi sa också hyffsat många gånger hur värt det var att gå upp även om det var fantastiskt tungt. Lite stressade som vanligt kom vi iväg en stund sent för att vandra neråt men vi hann i tid tillbaka till Hydroelectrica. Fulla av känslor satte vi oss på minibussen hem. Vi störde ihjäl oss på chaufförens kompis men var ändå lyckliga över vad vi varit med om. Trötta, jättetrötta men lyckliga och glada. 

När vi kom tillbaka blev inte planen som vi tänkt, avsluta vår sista kväll ihop med att ränna på uteställen och dricka drinkar byttes snabbt mot en dusch, fantastisk god mat på Papachos, som vi tackar Linas goa föräldrar för, de förde över pengar till Lina så vi kunde äta en god middag ihop sista kvällen. Om ni läser detta så tusen tack! Smakade fantastiskt bra! :) sen gick vi hem till hostelet och sov, som söta prinsessor!

Ett av världens sju underverk, lika magiskt andra gången som första. Galet att jag varit där två gånger. Och jag är så glad att få dela de två minnena med två av de finaste människorna jag vet. Jag ska introducera er för varandra, Kristina och Lina, så ska vi sitta på ålderdomshemmet och dricka pisco sour och prata om den fantastiska platsen i söderland. Det ser jag fram emot. 

När ni läser..

.. Senaste två inläggen så har det redan passerat för oss. Vi är alldeles för upptagna med att leva livet och ta vara på det för att uppdatera allt. 

Vad hände sista dagarna? Åkte vi aldrig till macchu picchu, det är väl de man gör i Peru? Varför har jag inte skrivit något om volontärjobbet på aldea yanapay? Vad hände där sista veckorna och hur va det när jag lämnade resväskan fullproppad med kläder och skor från underbara, omtänksamma och hjälpsamma vänner? 

Allt detta kommer, så småningom. Det har varken funnits tid, bra internet eller vilja att uppdatera. Men det kommer. Det vågar jag lova.

Just nu sitter jag på ett hostel i Lima, ögonen är grusiga och kroppen trött. Jag saknar Lina som sitter på ett hostel i Cusco. Jag är säker på att hon äter bananchips med salt på. Det borde hon göra nu, men Lina om du läser det här innan du flyger så är det okej att ta chipsen genom tullen i Cusco :)

Förutom Linas åksjuka är det här det sämsta med hela resan, att inte åka hem ihop. Jag hade gärna haft Lina här nu, skålat i flaskvatten och prata om resan, som försvann alldeles för fort.

Imorgon bitti (eftermiddag svensk tid) gör jag första flygningen hemåt, Lina är precis ett dygn efter. 

Nu spelar de perfekt spinningmusik här på hostelet, det rycker lite i mina instruktörsnerver, om en vecka är jag redan tillbaka. Om mindre än två dagar är jag i Sverige. Hej så länge. 

Cusco

Det är som sagt härligt att vara tillbaka igen. Dagen efter vi kom hit mådde Lina bra igen, så då började del två av vår resa, hela sista veckan jag vi hållt oss i Cusco. Dagarna liksom flyter ihop och jag kan inte hålla isär vilken dag vi gjort vad, frågar jag Lina får jag samma svar som om jag frågar mig själv. Hon är lika vilsen. Men summa summarum, vi har vandrat runt i Cusco, varit uppe vid Cristo Blanco och sett den fantastiska utsikten över staden, druckit juice på San Pedros Market, shoppat tokmycket, skrivit vykort och skickat, ätit god mat, druckit ännu godare drinkar, umgåtts med härligt folk, flyttat runt och bytt hostel, varit ute i köpcentret. Det där är lite av vad vi gjort mellan våra äventyr. En av dagarna åkte vi iväg en bit utanför stan och åkte zipline. Det är typ som en linbana högt ovanför marken. Helt makalös utsikt. Man sitter fast som i en lina och bromsar med ena handen. De va fyra linor som var olika långa, snabba och höga. Första gick mest åt till att släppa nervositeten, medan Lina va toknervös var jag överladdad, vet inte vilket som var bäst ;) Men iväg kom vi! Andra var mer avslappnad och man kunde njuta mer. På tredje linan kunde man åka upp och ner om man ville.. Jaaaaa! Kul ju tänkte jag. Neeejtack, jag åker vanligt tänkte Lina. Fjärde kunde man åka superman om man ville, vilket betyder att man sitter fast i linan, har en guide bakom sig som håller i benen och sen är armarna fria, det känns som att man bokstavligt hänger i luften. Det gjorde vi båda två sen va vi helt adrenalinhöga och helt slut. :) 

Vi åkte vidare och kollade på 3000 pooler där man producerar salt, jätteintressant och kul att se men efter de va vi ganska trötta.

En annan dag var vi ute på horsebackriding, vi två och en guide, vi fick varsin hjälm och en häst sen gav vi oss iväg, vi red i två eller tre timmar och gjorde några stopp på vägen för att se lite historiska platser. Jätteintressant men framförallt jättekul att sitta på hästryggen igen, det var ju många år sen men himmel så kul, när jag har tid ska jag börja rida igen.

Just i skrivande stund sitter vi i en minibuss påväg mot nästa och sista stora äventyret här. Ni kanske vet vilket? Vad besöker man om man är i Peru, som vi inte redan besökt? Klura på den så hör jag av mig igen när vi är tillbaka. :)