Aldea Yanapay är namnet på skolan där jag jobbade. Jag har ju skrivit ett inlägg om det innan, men en kort sammanfattning är att de är en skola dit barnen går frivilligt, de går i kommunal skola andra tider på dagen och väljer själva att komma till Aldea. Aldeas grundtanke är kort och gott att ge varje barn chansen att vara sig själva, växa och våga stå för vilka de är. Att lära om livets viktiga delar med kärlek. Att visa barnen att de duger precis som de är, att dem är dem och de är perfekta som de är. Aldea Yanapay - una otra forma de vivir är deras levnadsord och på svenska blir det Aldea Yanapay - ett annat sätt att leva. Och ja de finns nog inget som stämmer bättre. Vi pratade om viktigheter som alkoholism, sexism, religioner med mera. Fascinerande och skrämmande hur öppna barnen var och berättade inför alla vad de varit med om. "Min kompis mamma beter sig såhär och såhär när hon druckit några öl". Men herregud, ungen va fem år och ska inte ens ha upplevt de där. Jag ville bara gråta och krama om det lilla oskyldiga livet, berätta att de va en hemsk mardröm och att de aldrig hänt.
Vad gjorde vi då? Jag jobbade fyra timmar varje eftermiddag. Vi hade lektioner, som att spela spel, leta information på internet, måla eller läxläsning osv. Sen lekte vi på den lilla utegården, hade familjetid (alla barn var indelade i familjer) där vi diskuterade de viktiga ämnena, sjöng sånger och pratade om veckans tema. Sen umgicks vi i familjerna och förberedde veckans show som var varje fredag där alla familjer visade upp något inom veckans ämne, en sång, en teater eller något annat. Barnen var utklädda och även vi volontärer, vi hade ansiktsmålning och de va verkligen underbart att se barnens glädje.
Under tiden jag var där kändes de helt underbart och väldigt påfrestande samtidigt. Jag va så himla nöjd efter fyra veckor, kände mig färdig. Jag hade inte mer att ge. Jag va tom på de mesta. Språket va apjobbigt och jag hade så mycket annat jag ville se och göra. Umgås med vänner och bara va. Jag hade gett allt jag kunde.
Nu såhär några veckor senare kan jag få sån längtan efter barnen. Efter projektet. (Inte efter grundaren då han såg sig som Gud typ). Men att få hjälpa till, leka med barnen, få dem att känna sig sedda, ge en kram och pussa dem på kinden för att visa hur mycket jag gillar dem. De saknar jag. Och jag vill åka ut till La may, till landsbygden där verksamheten är igång för fullt nu. Jag vill va en del av det också, inte bara innan de startade utan även nu, se hur de jobbar med barnen där. Men jag är säker på att jag en dag är tillbaka, jag är säker på att jag inte är klar riktigt än, en dag står jag med båda fötterna i det älskade landet i söder igen. Andas peruansk luft, pratar deras språk och lever det livet. Om så bara för någon vecka.
Alla ni som skänkte kläder, skor och gosedjur, tusen tack från djupet av mitt hjärta! Jag kände att jag ville hjälpa så många som möjligt så jag bad Elena, tjejen i receptionen på hostelet jag bodde på att hjälpa mig. Jag fick för någon vecka sen två bilder, hon har varit på ett hem för kvinnor och barn som lever ett tufft liv och lämnat den stora resväskan med allt det som ni fina, underbara, omtänksamma människor skänkte. De kommer portionera ut till dem som behöver de bäst. Det gör mitt hjärta varmt. Tusen tusen tack igen! ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar