Perfektion

Ibland är jag trött på att vara den snälla, som alltid hjälper till.. Ibland är jag det. Ibland gillar jag det, vem vill inte vara snäll och hjälpsam?! Nä precis! Men man vill inte alltid vara det. Inte bara vara det. Och så undrar jag varför det alltid är jag som ska slita och dra i trådarna. Det är så jävla ledsamt. Så ledsamt att jag skiter i det nu.

Jag har det bra på min altan, i min solstol, på min lediga dag. Och snart ska jag ta in grannens post och vara sådär skötsam och exemplarisk igen. Ja jävlar i havet, jag niger nog hela vägen ut till lådan. Ja, det gör jag. Som grädde på moset. Perfektion!

Jäklars

Tiden bara rusar ju.. Men jag lever och jag mår bra. Jag hade världens bästa födelsedag, den bästa någonsin skulle jag vilja påstå. Ja fy fan, jag ville aldrig sluta upp. Jag har alltid älskat att bjuda hem folk, kalas, umgås, ja ni vet. Jag skulle bo i ett kollektiv, det skulle passa min sociala sida. Fem av sju dagar kanske. Jaja, i alla fall. Bästa någonsin. Jag är så sjukt glad för alla som kom, både på dagen och helgen. Alla presenter jag fick. Alla var perfekta och så jag. Jag tackar verkligen från djupet av mitt hjärta. Från djupet. Ända där nerifrån och upp eller inifrån och ut. Tacktacktacktack!!

Långa nätter

Där ute finns en värld av långa nätter.. Inatt var en sån jävel. John blund för faaaan, du glömmer mig inte en gång till.

Tack för inatt Melissa Horn, du sviker aldrig.

Så kan de gå

Ibland gillar jag att röra runt i grytan. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Idag blev det mindre bra men då skrattar jag åt eländet istället och så va den saken löst. Jag satte för en vecka sen upp en lapp vid ytterdörren om att alla skulle stänga dörrarna ordentligt efter sig, minipolis tänker ni kanske nu. Men såhär är det, att när dörrarna är lite öppna och man öppnar nästa dörr så slår det ganska så högt och eftersom vi bor närmast dörrarna och i ett lyhört hus är det ett jävla smällande. Lite störande kan man säga, så nu kanske ni fattar anledningen till lappen?! Jaja, iallafall. Imorse kom jag hem efter ett dygn på jobbet, lite lagom seg och trött och den ena dörren har låst sig, utan lås, men jo de gick tydligen. Det slutade med att hyresvärden fick komma, klättra upp på vår altan och in genom grannens balkong och sen skruva upp det där obefintliga låset som låst sig. Jag är så trött att jag skrattat hela tiden, jamen som om de hade blivit lättare och gått snabbare om jag surat eller? Nä exakt. Nu kanske inte min lapp var att röra runt i grytan men de blev mindre bra liksom, det straffade sig lite grann att sätta upp den där lappen.

Lappen tog jag ner idag, den hade gjort sitt nu kände jag.

Kronisk hudsjukdom

Först, jag hade helt rätt. Förra inlägget var ett av de som haft flest läsare, så himla kul att se att det är vad folk bryr sig om. Haha, jaja.

Nu över till något helt annat. Jag har haft utslag på ögonen och runt ögonen, även någon prick runt munnen och bredvid näsan, jag hade det första gången för 2-3 år sedan när jag bodde í Växjö och mitt liv var allt annat än lugnt. Stress hörde jag talas om då men jag själv hann knappt reagera. Då gick jag till vårdcentralen här hemma och fick pencillin i tre månader utan förklaring, tre månader kändes väldigt konstigt särskilt eftersom läkaren inte förklarade för mig vad det var som orsakade utslagen. Då skrev jag snabbt över mig till specialistläkargruppen som min nya vårdcentral, där träffade jag en man som efter ett besök på fem minuter gav mig samma medicin, även han utan orsak men han förklarade lite mer vad utslagen kan ha kommit ifrån. Jag gick hem och knaprade piller, kruxet var ju bara att jag inte fick vistas i solen och våren stod i full blom, som ni förstår var det sämsta möjliga kombo för en soldyrkare som mig och eftersom utslagen försvann efter ca 1,5 månad så kände jag att jag kunde sluta, jag behövde nog inte hela dosen.

Men i vintras var det dags igen, det började med en prick, sen två, sen fem och sen var det fullt av dem runt ena ögat, jag drog själv slutsatsen att det var stressens fel. Förmodligen var det en helt rätt slutssats med tanke på att min höst var fylld av inre stress både på jobbet och privat. Men tänkte att det lugnar ner sig när min vardag blir lugn, men fel fel fel. Det började slå ut på andra ögat också. Då sökte jag mig till Vårdcentralen och fick komma till en distrikssköterska som gav mig en salva, hjälpte ingenting så jag ringde tillbaka och fick tjata mig till en läkartid, fick en annan salva med kortison i, den hjälpte de första två dagarna sen var det kört igen. MItt förtroende för Vårdcentralen var väl lite i botten kan man säga, de kunde ju skickat en remiss om de själva inte vet?!

Jag ringde därför till Irina Popova som är hudläkare i Kalmar, en fantastiskt rak kvinna med massor av kunskap. Väntetid på en månad kändes sådär men eftersom jag la mitt hopp i hennes händer så stod jag ut en månad till. När jag gick ifrån hennes mottagningsrum kände jag mig som en liten människa utan självförtroende, jag kände mig så ful och under jorden någonstans kröp jag runt. Efter att hon sett mitt öga (som var bättre nu) och ett foto som jag tagit under de värsta dagarna svarar hon snabbt och med en brytande ganska så skarp ton "ja du har en kronisk hudsjukdom, rosacea."

Som om det var världens mest naturliga grej??!! För mig var det bara sju tusen frågetecken, jag fick med mig ett recept och några häften med information och så gick jag därifrån helt uppgiven.

Idag har jag smält det hela, jag vet vad den här sjukdomen handlar om nu, jag vet inte exakt vad det är som gör att den utlöses på mig, vad min kropp inte kan hantera men det är det jag är på jakt efter att komma på nu. Orsaker kan vara sol, för stark mat, värme, kyla, varma drycker med mera med mera. Nu är min hy mycket bättre, jag är mitt i min två månaders pencillin kur och jag har salva. Så jag är lugn, och vet att det är väldigt vanligt hos Sveriges befolkning. Och det här jämfört med alla dödliga sjukdomar är ju ett skämt men ibland, vissa stunder står man sig själv närmast och man får göra de.

Igår var jag och köpte rengöringsprodukter och salvor för 1700 kronor så jag hoppas de ska hjälpa mig att få tillbaka min hy, och slaget kom ju extra hårt när det handlar om ansiktet, mitt ansikte som jag är så rädd om, hade gärna kliat ihjäl mig i armvecket istället.

Gravid..

Jag är gravid, gravid som i g r a v i d. Ja, iallafall enligt andra. Kan inte ens hålla mig för skratt nu när jag skriver. Det är så roligt med vissa rykten, de finns men det är ingen som vet vem de hörde "nyheten" ifrån. Visst är det märkligt, att man drabbas av plötslig minnesförlust och inte har en aning om vem man har pratat med. Jaja, tydligen var det någon som hade hört av någon som frågade någon som frågade någon som hade hört av någon att någons någon hade sagt att jag var gravid. Ja, jag fortsätter skratta åt eländet som folk sysslar med och bekräftar här med att det är osanning. Ett falskt rykte alltså. Jag är inte gravid. Och en sak kan jag lova, att om den dagen kommer, då kommer de som står mig nära att få veta - av mig. Och allt annat löst folk, ni lär ju veta det innan plusset på stickan. Nästan så man kan tro att ni är en flugskit på väggen på min toalett.

Hahaha, ja de ska bli kul att se hur många sidvisningar det här inlägget får.. ;)

Jag vet

det är ju skittråkigt för er att läsa en blogg som aldrig uppdateras. Men det finns en förklaring, den må vara kass men det är en ursäkt i alla fall. För såhär är det, när det är roliga saker som händer då har jag inte tid att skriva om det, då vill jag ju ha kul. Logiskt eller hur. Och när det inte är så roligt, ja då blir det ju inget kul att skriva om. Logiskt eller hur. Så just det, ursäkten kanske är ganska så bra i alla fall då!

Bubbligt

Idag bubblar jag över. Av alla känslor som finns. Nästan i alla fall. Och dagen är ju inte slut än så de kanske kommer. De där som inte varit här än.

Jag tittar på bilder, rensar, plockar, skapar ordning, skapar kaos. Och kommer ingenstans. Jag känner mig glad över allt jag hittar, det får mig inse att jag varit med om mycket, det är jag tacksam för. Men när jag plockar lite längre in i vrårna hittar jag de där sakerna som får mig sakna. Sakna så det känns som att jag går sönder, i alla fall en del av mig. Jag har så jävla svårt att avsluta saker, jag är av det känslosamma slaget. Jag känner mycket, på både ont och gott. Vissa saker känner jag en glädje-saknad i medan vissa saker ger mig ledsen-saknar-känslor. Finns så många upplevelser jag vill uppleva på repeat. Vissa människor vill jag bara ha tillbaka i mitt liv. Levande. Människor som gjort avtryck, även om de inte var positiva då kanske jag ser det från en annan sida idag. Men de flesta jag saknar sådär mycket är människor som jag minns med positiva, glada, lyckliga minnen. Ni kan ju fatta, när jag har problem att ta avsked av saker, av döda ting. Då är det ett helvete att ta avsked av människor. De där som skulle varit här.

Skulle kunna ge allt för en enda kram. En enda kram med var och en av er. En enda.

Fy fan..

Det är ett helvete, några gånger per dag. Minst. Det är som att man är kluven i två, en djävul på varje axel liksom. Som snackar skit. Bara massa svammel och skit. Sånt som man inte vill lyssna på men som plötsligt blir det enda man hör. Skitsnack och svammel. Det liksom äter upp mig inifrån. Nej inte rastlösheten, det var igår. Det här är något helt annat. Något som är svårare att hantera, vissa stunder känns det helt hopplöst tillochmed. Men det är ju det som är grejen. Att de där djävlarna inte ska få sin vilja fram. Jag står emot. Jag gör det. Och jag gör det med stolthet. Hjälp mig lite nu, pusha på lite på traven för fan. Jag behöver ditt pepp nu, nu, nu, imorgon och igår. Inte för två dagar sen för då hade jag mer tålamod och klarade mig liksom själv. Nu är det annorlunda. Sämre tider. Men jag gillar dem med. Då kommer det bättre sen.

Jävla sötsug, du är min fiende och själsfrände. Men nu är det slut. Slut som i slut. Slut som i inte mer. Jag. Vill. Bli. Av. Med. Dig. Fattaru? Jag. Vill. Bli. Av. Med. Dig.

Allt i ett

Kul att det var en hel del som läste inlägget om att våga, ni som inte gjort det, gör det och fundera lite! Känns bra att ett fåtal även tagit upp det med mig, pratat lite om det eller gett mig en klapp på axeln, både i verkligheten och på fejjan. Känns gott!

Jag är så sjukt rastlös nu förtiden och ändå finns det tusen saker att göra, lägenheten är inte ens halvfärdig, men å andra sidan vill jag inte att den ska bli riktigt klar för vad ska jag göra då? Och vad ska jag då tänka på om dagarna och fantisera om. Det är ju det jag gör nu, funderar på hur allt ska vara, plockar och plockar om. Tur jag gillar det.

Häromkvällen såg vi en bra film, Hypnotisören, den var bra. Väldigt bra kanske tillochmed. Men ja iallafall, jag är sån mes och fattar inte alls varför jag utsätter mig för att alltid se på sånna filmer, mina nerver är inte gjorda för det. Men ja, se den, om ni vågar! Mohaha.

Förkylningen som alla har pratat om har även passat på att hälsa på mig, men det ska bli en snabb visit har jag bestämt. Det är konstigt det där, just precis i samma sekund som förkylningen slog till så fick jag ett supersug efter att komma igång med träningen och äta rätt. Men så vips är det helt omöjligt nu då? Varför blir det alltid så? När man inte kan blir man som mest taggad.

Nu ska jag röja upp här hemma, packa väskan och besöka bassängen några vändor innan kvällsjobbet. Ni ser jag vägrar ge mig. Den vinner som är trägen, den förlorar som ger opp!

PS. Fettisdagen, idag alltså, semledagen. Det betyder inte att man måste trycka i sig en semla. Okej, jag erkänner att jag dreglar lite nu när jag tänker på hur jävla gott det är. MEN, man måste inte. Tänk efter, du njuter i några sekunder, efteråt kommer du förmodligen ångra dig en gnutta och inse att det var lite onödigt. Men det är ju så olika det där. Nu när jag tänker träning och äta "rätt" ingår det ju inte riktigt något onyttigt som en semla. Jag vet att man kan göra "nyttiga" varianter. Och ja, hade ni frågat mig om jag ville ha en semla förra veckan hade jag förmodligen tackat ja till två. Peppa mig nu för fan att inte äta en massa skit. Jag tror på er! DS.

Haha!

Igår morse hade jag ett av de bästa uppvaknanden som går att ha. Jag vaknade av att jag själv skrattade högljutt. Jag asgarvade i sömnen så mycket att jag väckte mig själv. Haha så sjukt kul! Och när jag tänker på vad jag drömde så kan jag börja garva igen :) det har hänt en gång innan, då tror jag det var för att jag hade skrattat så mycket innan jag somnade men denna gången drömde jag om min brors ena son och det var så jäkla kul! Haha!

Att våga

En del av er läser säkert detta för att ni har sett att jag länkat hit från Facebook, en del kanske kom hit av slumpen och någon av er kanske läser bloggen regelbundet. Det spelar ingen roll hur ni hittat hit för nu är ni här. Om ni orkar läsa klart hela inlägget så hoppas jag att någon av er kommer få en ny syn på saker som det jag kommer skriva om idag, att någon lär sig något nytt, att någon kanske tänker "aha", att någon kanske bekräftar det den redan visste och att någon känner igen sig. Det spelar heller ingen roll, egentligen. Jag kommer tro att så är fallet även om det inte är så, för det känns lite gott om det skulle vara så.

En del av er, ni som står mig nära vet vad jag har gått igenom men en del av er har jag inte berättat för, även om ni står mig nära. Ta inte det personligt för det är det verkligen inte, anledningen till att jag inte berättat är att jag inte orkat. Jag har inte varit så stark att jag kunnat, men nu när jag sett resultat av mitt jobb är jag redo, att berätta för både kända och okända.

Jag har hela livet haft en fobi, en fobi för möss, råttor, hamstrar ja allt i den kategorin. Jag har ogillat gnagare av alla dess slag. Men det var från början egentligen en rädsla och ett starkt obehag som med tiden växte sig till en fobi.

Men det man inte utsätts för det behöver man ju aldrig ta tag i. Möss finns överallt men jag har bara vistats i miljöer där jag kunnat springa fån obehaget, jag har aldrig behövt ta tag i problemet för det har aldrig varit ett hinder i min vardag. Vänner som har marsvin har jag kunnat be ta undan dem när jag varit på besök, vänner med hamstrar likaså. Möss ute har jag kunnat undvika genom att inte vara där dem till största delen är, oavsett om de kan finnas överallt. Jag har aldrig behövt utmana läget.

När jag var yngre hade min bästa kompis en hamster, jag hade den i mina händer men kände alltid ett otroligt obehag och kämpade för mig själv med att klara av att hålla hennes käraste ägodel. Jag var ju lika cool som henne om jag klarade det.

Men jag kom till en punkt när hela den här grejen blev ohållbar. På jobbet fick vi in möss i väggarna, det gick så långt att de var sista steget innan de var inne på golvet och de sprang utanför fönstret i slänten. Det var framförallt (givetvis) på kvällar och nätter som de levde rullan och lät, när hela bygget var som mest tyst och det hördes väl hur de sprang omkring. Min sista natt jag jobbade hördes dem lika väl som om de sprang nedanför mina fötter, det gjorde dem inte men jag kunde inte hantera min rädsla när jag hörde dem. Jag ringde till min sambo och storgrät för jag var så rädd, jag pratade med pappa och grät ännu mer. Det var då jag bestämde mig för att sluta jobba natt, det var ohållbart. Jag fungerade inte som människa, jag kunde inte hantera situationen och jag insåg att jag varit stark länge nog, det var inte värt att må så dåligt som jag gjorde. Inte av att vistas på jobbet.

Efter den natten började jag jobba bara dagtid, vilket innebar att mina lediga dagar inte blev så många längre men jag förstod att det var för en bra sak, jag skulle få må bra. Men det gjorde jag ju inte?! Det var fortfarande en situation som inte fungerade. Tillslut gick jag till en läkare på Vårdcentralen, jag kom inte alls överrens med henne, jag har aldrig känt mig så liten och så tilltryck som när jag satt där mittemot henne och tårarna forsade men hon skickade en remiss till Vuxenpsyk i Oskarshamn, några veckor senare fick jag ett papper i brevlådan med en tid som var bokad för mig hos en arbetsterapeut. Jag var skiträdd och väldigt lättad. Skulle jag kunna få den hjälp jag behövde? Vem var denna människan som skulle göra under för min rädsla? Skulle jag klara av detta? Hur?

Jag gick dit den där bokade tiden med skakiga ben och ett bultande hjärta. Och mötte en kvinna som jag fastnade för direkt. Vi pratade om mitt problem, jag fick med mig uppgifter hem som jag skulle fundera på till nästa möte. Jag var så lättad och glad när jag lämnade hennes intetsägande besöksrum att jag halvsprang till bilen och hade gråten i halsen. Jag var så ivrig att få ett slut på det som tyngde mig som mest.

Jag började inse att mina dagar på jobbet hade både medvetet och omedvetet gått åt till att lokalisera ljud, tänka på möss, undvika att göra vissa saker, jag parkerade bilen så nära dörren jag kunde för att på kvällen inte behöva gå så långt i mörkret.... Jag hade ett sjukligt beteende i ett enda syfte: att springa från min rädsla.

Jag var hos terapeuten fyra gånger om jag räknat rätt, Vi pratade en massa, hon ställde alla de där frågorna jag var tvungen att ge henne ärliga svar på, jag kollade på bild på en mus, vi var i djuraffären och avslutningsvis var vi ute på ett ställe där de hade marsvin, efter mycket om och men slutade det med att jag höll i marsvinet. Det var stort!!

När terapeuten sa första mötet att hon aldrig skulle låta mig springa från rädslan, och att jag skulle ta i djuret tyckte jag att hon var dum i huvet, idag tackar jag henne från djupet av mitt hjärta för jobbet hon gjorde med mig.

Terapin jag gick i kallas för Kognitiv Beteende Terapi, KBT, och handlar om att man ska utsättas för sin rädsla. Mer information om själva terapin kan ni säkert få massa på Google.

Jag ska träffa min terapeut igen, vi ska ha uppföljning och jag kommer fortsätta jobba på den kvarstående fobin. Jag är fortfarande oerhört rädd men jag har nu verktyg för hur jag ska hantera min rädsla när jag utsätts för den. Problemet tar inte upp lika mycket av min tid längre, jag är inte helt slutkörd efter ett pass på jobbet för att jag har tänkt på möss hela dagarna. Och jag har genomfört min första natt, jag kände mig redo för det. Men jag kommer vara rädd de kommande nätterna jag ska jobba, det är absolut inte över, jag jobbar på det, hela tiden.

Det jag har med mig nu är att jag behöver inte gilla dessa djur, jag behöver inte ta i dem, men jag vet hur jag ska hantera känslorna de ger mig.

Jag har kommit över den där gränsen där jag kände mig löjlig som hade fobi för möss och andra gnagare och har insett att jag inte är ensam om att lida av en fobi.

Så du där ute, du som är sådär ohanterbart rädd för något, ta tag i det, våga sök hjälp och va stolt över dig för att du vågar ta tag i det som tynger dig. Oavsett vad det är. Jag kan lova dig att du kommer känna dig stärkt efter! Och har ni frågor, så fråga på!

Tiden rusar

Det händer så mycket hela tiden att jag inte riktigt hinner med att få ner allt i ord. Flytten är avklarad, känns så skönt! Givetvis bestämde sig herr väder för att det skulle snöa ordentligt dagarna innan det stora lasset skulle gå och även dagen när vi skulle fylla kärra och bilar och köra till nya krypinnet. Men det gick och det gick väldigt bra. Allt kom in samma dag och man kunde bakom alla saker ana en fin lägenhet :) nu såhär en vecka senare börjar de likna något. Herr Kamprad har fått sig lite kosing av oss och vi möbler av honom, bra byte tror jag. Det är ett rum kvar med flyttkartonger och massa saker som ska hitta sin plats. Men jag gillar det här stökiga. Jag gillar att ha helt opassande krukor i fönstrena, olika lampor, saker överallt.. Förmodligen kommer jag tröttna om ett tag men nu gillar jag det.

Att tycka det är kul att komma hem från jobbet är ett bra tecken på att man trivs. Jag har saknat den känslan.

Ett sista farväl

Farmor fick en vacker begravning.. Det var så fint alltihop. Vi var cirka fyrtio personer, en lagom klick av människor. Vi i närmaste familjen samlar ihop tjugo stycken, vi är ganska många som var nära till farmor. Hon hade många fina människor omkring sig, och det var hon som höll ihop oss, hon var länken till att vi var oss. Det var så fint att vi alla i den närmaste kretsen gick in tillsammans genom kyrkogången och när det var dags att stå framme vid kistan gjorde vi det i en ring, som ett tecken på att vi hör ihop, en ring utan luckor liksom. Fast luckorna är egentligen stora, luckorna är dem vi saknar. Och så gick vi ut tillsammans. På något sätt kändes det som att de andra i bänkarna visade sin sorg för oss när de stod där och vi gick förbi. Som att de öppnade sig och visade oss alla de sorgsna känslorna. Som att de kramade om oss i luften och sa att det är okej att gråta, man får det. Det var så vackert på något sätt.

Farmors begravning var väldigt vacker, den var fin och stillsam. Pappa och hans syskon hade valt mycket till farmors begravning som även var på farfars begravning. För det var vad farmor gillade, de som hon tyckte var fint. Farmor valde mycket till farfar och det var fint att hon fick igen det nu.

Det var smärtsamt, det var som om någon först kramade om hjärtat och alla känslor med den hårdaste näve som går att finna, och sen öppnade upp och slet ut alla känslor. Som om hela jag blev en klump på marken. I samma sekund som jag kände att allt var väldigt fint och att tårarna jag grät var blandade. Det var sorg över att aldrig mer få krama farmor, få fika med henne eller bara säga hur mycket jag älskar henne. Men det fanns en och annan tår av glädje, över att jag fått ta del av min fina farmors liv och alla fina minnen jag har.

Det sägs att begravningar är ett sista farväl men jag vägrar se det så. För mig är det, vi ses igen, vi vet bara inte när..

När orden faller

Sen kvällen den 22 december har jag haft en känsla av tomhet. Jag har levt i en bubbla. Har inte känt efter, inte kunnat eller velat ta på känslorna där inne. Jag har varken känt mig stark eller svag, mest befunnit mig någonstans där mittemellan.

På kvällen den 22 december 2012, lämnade en av jordens vackraste människor vår jord. Farmor gjorde från och med då farfar sällskap i himlen. Efter ca 2,5 vecka på sjukhus tog hon sitt sista andetag. Farmor var 90 år, skulle fylla 91 i februari. Hon fick en stor stroke som slog ut i princip hela hennes högra hjärnhalva, det betyder att det drabbade hennes vänstra sida av kroppen. Vi visste hela tiden att det bara fanns en väg ut, en enkelriktad väg mot himmlen. Men hur väl man än vet det så hjälper det inte, man griper efter alla små halmstrån som finns. Och hon gav oss de där stråna, flera gånger om. Hon hade humorn kvar och jag kunde se i hennes ögon att hon log. Vi hade flera fina samtal och det blev många skratt de dagar som hon orkade. Men hon ville alltid visa sig från sin bästa sida, som hon alltid velat.

Jag är så imponerad och stolt över farmor. Hon hade inte ens tillsyn av hemtjänsten, hon bodde själv, klarade sig själv och tog sin rullator när hon skulle någonstans. Hon hade en vilja av stål och envishet så de räckte till flera. Alltid vänlig och varm. Jag älskade våra fikastunder, när vi pratade om ditt och datt och ingenting och åt farmors sju sorters hemmabakade kakor och drack saft.

Jag har så himla mycket fint att skriva om och till farmor, jag har så många fina minnen. Men de passar nog bäst att jag spelar dem på repeat i mitt eget huvud.

All kärlek till dig farmor, ingen är så lycklig som farfar nu, när han fått tillbaka sin ängel! Älskad. Saknad.

... Som gamla kärnger...

Jag och min väska

Jag och min väska lever i symbios med varandra. Vi håller ihop i vått och torrt. Den är alltid stor och välpackad. Folk säger att jag alltid är upptagen och iväg och så är det kanske men jag väljer att se det som att jag är på språng, alltid redo liksom. Har under flera år haft det såhär. I perioder har jag kunnat spy på att leva i en väska, men ibland gillar jag det. Nu är det ju för att det är pågående flytt, så nu är det väska, kartonger och två hem att bo i. Jag gillar det men det ska bli jävulens skönt att komma iordning. Få koll på saker och ting. Rensa ur saker man inte ska använda. Har alltid haft en trygg punkt, men aldrig haft riktigt ro att landa i den, nu kanske det är dags för min oroliga kropp att landa lite, känna sig hemma.