Ett sista farväl

Farmor fick en vacker begravning.. Det var så fint alltihop. Vi var cirka fyrtio personer, en lagom klick av människor. Vi i närmaste familjen samlar ihop tjugo stycken, vi är ganska många som var nära till farmor. Hon hade många fina människor omkring sig, och det var hon som höll ihop oss, hon var länken till att vi var oss. Det var så fint att vi alla i den närmaste kretsen gick in tillsammans genom kyrkogången och när det var dags att stå framme vid kistan gjorde vi det i en ring, som ett tecken på att vi hör ihop, en ring utan luckor liksom. Fast luckorna är egentligen stora, luckorna är dem vi saknar. Och så gick vi ut tillsammans. På något sätt kändes det som att de andra i bänkarna visade sin sorg för oss när de stod där och vi gick förbi. Som att de öppnade sig och visade oss alla de sorgsna känslorna. Som att de kramade om oss i luften och sa att det är okej att gråta, man får det. Det var så vackert på något sätt.

Farmors begravning var väldigt vacker, den var fin och stillsam. Pappa och hans syskon hade valt mycket till farmors begravning som även var på farfars begravning. För det var vad farmor gillade, de som hon tyckte var fint. Farmor valde mycket till farfar och det var fint att hon fick igen det nu.

Det var smärtsamt, det var som om någon först kramade om hjärtat och alla känslor med den hårdaste näve som går att finna, och sen öppnade upp och slet ut alla känslor. Som om hela jag blev en klump på marken. I samma sekund som jag kände att allt var väldigt fint och att tårarna jag grät var blandade. Det var sorg över att aldrig mer få krama farmor, få fika med henne eller bara säga hur mycket jag älskar henne. Men det fanns en och annan tår av glädje, över att jag fått ta del av min fina farmors liv och alla fina minnen jag har.

Det sägs att begravningar är ett sista farväl men jag vägrar se det så. För mig är det, vi ses igen, vi vet bara inte när..