Kronisk hudsjukdom

Först, jag hade helt rätt. Förra inlägget var ett av de som haft flest läsare, så himla kul att se att det är vad folk bryr sig om. Haha, jaja.

Nu över till något helt annat. Jag har haft utslag på ögonen och runt ögonen, även någon prick runt munnen och bredvid näsan, jag hade det första gången för 2-3 år sedan när jag bodde í Växjö och mitt liv var allt annat än lugnt. Stress hörde jag talas om då men jag själv hann knappt reagera. Då gick jag till vårdcentralen här hemma och fick pencillin i tre månader utan förklaring, tre månader kändes väldigt konstigt särskilt eftersom läkaren inte förklarade för mig vad det var som orsakade utslagen. Då skrev jag snabbt över mig till specialistläkargruppen som min nya vårdcentral, där träffade jag en man som efter ett besök på fem minuter gav mig samma medicin, även han utan orsak men han förklarade lite mer vad utslagen kan ha kommit ifrån. Jag gick hem och knaprade piller, kruxet var ju bara att jag inte fick vistas i solen och våren stod i full blom, som ni förstår var det sämsta möjliga kombo för en soldyrkare som mig och eftersom utslagen försvann efter ca 1,5 månad så kände jag att jag kunde sluta, jag behövde nog inte hela dosen.

Men i vintras var det dags igen, det började med en prick, sen två, sen fem och sen var det fullt av dem runt ena ögat, jag drog själv slutsatsen att det var stressens fel. Förmodligen var det en helt rätt slutssats med tanke på att min höst var fylld av inre stress både på jobbet och privat. Men tänkte att det lugnar ner sig när min vardag blir lugn, men fel fel fel. Det började slå ut på andra ögat också. Då sökte jag mig till Vårdcentralen och fick komma till en distrikssköterska som gav mig en salva, hjälpte ingenting så jag ringde tillbaka och fick tjata mig till en läkartid, fick en annan salva med kortison i, den hjälpte de första två dagarna sen var det kört igen. MItt förtroende för Vårdcentralen var väl lite i botten kan man säga, de kunde ju skickat en remiss om de själva inte vet?!

Jag ringde därför till Irina Popova som är hudläkare i Kalmar, en fantastiskt rak kvinna med massor av kunskap. Väntetid på en månad kändes sådär men eftersom jag la mitt hopp i hennes händer så stod jag ut en månad till. När jag gick ifrån hennes mottagningsrum kände jag mig som en liten människa utan självförtroende, jag kände mig så ful och under jorden någonstans kröp jag runt. Efter att hon sett mitt öga (som var bättre nu) och ett foto som jag tagit under de värsta dagarna svarar hon snabbt och med en brytande ganska så skarp ton "ja du har en kronisk hudsjukdom, rosacea."

Som om det var världens mest naturliga grej??!! För mig var det bara sju tusen frågetecken, jag fick med mig ett recept och några häften med information och så gick jag därifrån helt uppgiven.

Idag har jag smält det hela, jag vet vad den här sjukdomen handlar om nu, jag vet inte exakt vad det är som gör att den utlöses på mig, vad min kropp inte kan hantera men det är det jag är på jakt efter att komma på nu. Orsaker kan vara sol, för stark mat, värme, kyla, varma drycker med mera med mera. Nu är min hy mycket bättre, jag är mitt i min två månaders pencillin kur och jag har salva. Så jag är lugn, och vet att det är väldigt vanligt hos Sveriges befolkning. Och det här jämfört med alla dödliga sjukdomar är ju ett skämt men ibland, vissa stunder står man sig själv närmast och man får göra de.

Igår var jag och köpte rengöringsprodukter och salvor för 1700 kronor så jag hoppas de ska hjälpa mig att få tillbaka min hy, och slaget kom ju extra hårt när det handlar om ansiktet, mitt ansikte som jag är så rädd om, hade gärna kliat ihjäl mig i armvecket istället.