Vissa dagar sänker jag garden, tillåter mig att känna, klura, fundera.. Medan jag andra dagar ångar på i full fart som om de inte fanns någon morgondag. Det kanske det inte gör heller, men det är inget som någon vet och för det kan man ju sakta ner tempot ibland. Det är precis som att jag aldrig föddes med den förmågan, för ofta går även de dagar jag stannar upp väldigt fort. Jag blir lätt rastlös även att jag är lat till naturen. Jag vill prestera. Och sikta högt. Jag vill prestera det bästa möjliga. Och bannar mig själv om jag inte gör det i allt. Precis allt. Jag hatar att falla. Att snubbla i mål. Det är inte min grej, jag vill göra allt av bästa kvalité annars kan det kvitta. Jag är envis som synden, det är både bra och ibland platt fall. Men de dagar när allt går fort men i ett saktare tempo och jag hinner tänka, ibland alldeles för länge och för djup så undrar jag hur mycket man vill betala? Vilket pris är det värt att vara överallt hela tiden? Jag är expert på att skjuta upp saker på framtiden. Har en hel lista på saker jag ska göra när jag får en ledig dag över. När jag sedan kollar i min almenacka och inser att jag har fullt upp och en enda ledig helg kvar i år så börjar jag sakta fatta, jag förstår varför jag är trött, varför min kropp vill säga ifrån. Jag hör den men jag kan inte lyssna för jag vet inte hur man gör. Jag kan inte. Och ni vet väl, att det man inte kan, det är som att det inte finns. Och det man låtsas inte finns, det behöver man inte ta tag i. Och så va det problemet ur världen. En dag ska jag vakna upp och ha svaret på frågan, och jag känner på mig redan nu vad jag kommer tycka. Att de var värt det, för det är jag. Jag är sån. Men jag vet inte om det kommer vara sanning eller inbillning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar