Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen, right?

Jag är så sjukt stolt över mig själv.. Jag gjorde det! Jag gjorde ett av de där målen som jag för ett tag sen bestämde mig för att jag jävlar i mig ska klara av. En utmaning av storlek större. Det jag sprungit längst innan är 1,5 mil. Det var förra veckan. Och igår bara kände jag att nu ska de ske, bära eller brista, halvmaran skulle bli gjord. Och jag gjorde det!!!! Det värsta som skulle kunna hända var att jag fick avbryta och ni som känner mig vet ju att det skulle krävas mycket för att jag skulle ge upp, min envishet kan vara en av de bästa egenskaperna jag har.

Stundtals gjorde det fruktansvärt ont i benen och fötterna men då tänkte jag att "smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" och så körde jag på igen. Och även att jag knappt kunde gå efteråt och tänkte aldrig mer, aldrig mer ska jag utsätta mig för det här så kan de känslorna aldrig mäta sig med stoltheten jag kände och lyckan över att klara det.

Och som ni vet, jag har alltid nya mål, alla är inte så stora men det är inte det som spelar roll, utan att man har mål och viljan att ta sig dit. För de finns få känslor som är så fantastiskt sköna som lyckan och stoltheten när man klarat av något man vill.

Idag är jag stel men glad.. Och stolt, men de kanske ni fattat nu? :)